Bal med stor familj.

Det var bal för Erikdahlbergsgymnasiet och jag var där.
Om jag hade lyckats på andra försöket hade jag varit en av dem som var med på balen.
Nu var jag inte det.
Jag hade kul där förra året istället. Med mina tjejer. Och Thorsten.
Det var så det skulle va´

Var särskilt på denna bal för att se min käre, invalde broder, Josef och hans Rebecka.
Dom var fina, så fina. Tillsammans.

Bland det finaste med det hela var att stå och titta på spektaklet tillsammans med fina människor som tidigare varit mig väldigt nära men som av förklarliga skäl inte varit lika frekvent förekommande i mitt liv det senaste året.
Kärlek till stora familjer.

Skickar vidare.

Lou gav mig ny musik och några goda råd.
Hon är ganska god hon.

Nu vill jag vara god och skicka vidare.

Plåster sökes.

Måste ständigt påminna mig själv om att det är bra.
Det är bra att känna.
Att ge och vilja dela.
Det är bra att uttrycka sin vilja
och på så sätt dra sig frammåt.

Något jag borde påminna mig själv om än oftare
Det är att inte gå iväg tömd från insidan.
Plåstra om mig.
Jag råkade ge mer än jag hade råd med.

Blir grönsaksbiff?

Av någon anledning känns det att det är måndag.
Att det är måndag och det är sommarlov och jag har fått det lite tidigare än alla andra.
Eller helt enkelt att de flesta andra jag känner inte ens får sommarlov nu för tiden.
Rätt gissat - jag känner mig lite vilsen för tillfället men det löser jag antagligen
snart på egen hand.
Det finns alltid något att sysselsätta sig med - frågan är bara vad man ska välja.
Lite skrivande. Lite kaffe-drickande. Lite planerande och lite farmor-besökande så är nog
saken biff.
Förlåt, kanske inte är rätt av en vegetarian att göra biff av saker.
Saken blir grönsaksbiff!
Hmmm...man kanske skulle baka?

Morsdag. Och rullatorer.

En söndag tillägnad mor.
Jag vet inte om man ska begränsa sig till bara sin egen mamma eller om man ska skänka tankar till all världens mammor. Grattis min moder Marina i alla fall.
Jag tog det säkra före det osäkra och grattade de mödrar jag har närmast i min släkt.
Mamma, Mormor och Farmor.
Paket till mamma och kaffe med mormor.
Farmor kom hem till oss och åt middag.
Det var nog det jag blev allra mest lycklig över denna dag.
Att farmor för första gången sedan höftledsoperationen är hemma hos oss på Vättergatan.
Visst hade hon ont och visst är det besvärligt ibland - men tänt : det gick!

Eller kanske var jag som mest lycklig när jag fick köra cross med rullatorn nedför backen i Mjölkafållan...
Det var skoj vill jag lova. Och blir man trött kan man sätta sig på den och vila.
Praktisk mojäng.

Tack alla mödrar. Och rullatorns uppfinnare.

Tar Chalmers bort meningen med livet?

Slocknar när solen tänds.
Glad över ännu en trevlig kväll i kär gemenskap.
Samtal på bussen hem med en mucket berusad ung man
Som påstod att han förstod meningen med alla böcker (utom Steven Kings.
Förklaring var att han gått på Schalmers.
Om det är vad denna skåla ger låter det inte lockande.
Snarare deprimerande.
Vad är då meningen med något om man förstår allt?

Språkar lite.

En kväll full av fina möten.
En full kväll av fina möten.
Vilket låter bäst?
Ganska enkelt svar antar jag.

Men vad är det egentligen som säger att ett platsskifte av "full" och "kväll" ger meningen
två olika innebörder?
Det är det som är det komplexa. Finessen med ett språk.
Men jag undrar, vad är poängen med detta om man inte förstår varför det är som det är.
Varför ordens ordning avgör vad som är rätt när vi inte kan säga "varför" -
Utan att svara "Därför"?
Det är kanske anledningen till att vi så desperat söker meningen med våra liv: För att den i varje fall inte går att finna i vårt språk.

Jag och min spork äter middag i friskis omklädningsrum.
Måste vara en av de mest exotiska platser att förtära på.
Mest spännande efter mackor på en Mars Volta konsert på Cirkus.
Fast då utan spork i och för sig.
Jag är för att äta på ovanliga platser.

Att säga "Baby" kräver rätta knycken.

Svar : Nej, det är inte ok. Du har inte rätta knycken med orden. De enda som för tillfället har min tillåtelse att kalla mig "baby" är Oskar Linnros (suck...fina grejer) och en annan man som förde in Oskar Linnros i mitt musikala liv förra året. De har taktiken.
Får hoppas det blir fler för jag brukar inte träffa dessa så ofta.. och de brukar inte kalla mig "baby heller.
Öva upp er, gott folk.
Det är en uppmaning. För att inte missbruka ordet.

Ta lite hjälp med uttal:

Allt är mitt.

Fixar och donar på morgonen.
Eller förmiddagen. Eller vad det nu kallas.

Jag får hela tiden frågan om det känns bra med sommarlov eller om det känns som att jag inte har någonting att göra.

Nu har jag svarat på denna fråga så många gånger att det börjar sjunka in.
Jag känner mig inte utan något att göra. Jag känner mig inte heller tok-ledig.
Jag är nog helt enkelt ganska i mig själv.
Jag pluggar på i de ämnen jag kan. Jag ordnar med vanliga saker. Jag tar hand om mig.
De "arbetsuppgifter" jag har är så smidiga att de kan utföras var som helst - bara jag är med.
Och det är jag oftast. Förhoppningsvis.
Antingen har jag gjort det väldigt smidigt för mig eller så har det tidigare varit mindre smidigt.
Jag känner inte längre att saker strukturerar min tid utan att det jag väljer att göra finns i min tillvaro på ett sätt jag vill att de ska.
Så länge skolan är något jag valt är det inte något som stör mig (även om det kan bli tufft).
Det tillhör mitt liv. Inte tvärt om.
Om jag vill träna är det inte något som styr mig utan ett moment där jag styr min kropp.
Om jag vill vara lugn är det inte ett nederlag.
Allt är mitt.

Den nya svarta.

Vaknar senare än sent till denna torsdag. Fast kanske hade jag det trevligare i mina drömmar.
Uppenbarligen så.
Äter äpple och dricker kaffe.
Funderar på vad som kan tänkas bekläda min kropp bäst denna dag.
Är det nya svarta faktiskt just min nya svarta från Akne?
Nej, den hade jag igår. Och det är soldis.
Jag vill promenera. Fixa. Sola. Kanske....något annat.
Klänning. Det är livets plagg. Passar till allt.
Man kan till och med yoga i en. Det är mer än man kan påstå om jeans det.

Måste passa på att visa min mjukare än mjukast svartis.

Efterlängtad livskamrat.

Månader av längtan,
till sommaren blir det ett år av suktande.
Har verkligen velat dela min tillvaro med en av dem.

Idag hände det.
Jag blev med iphone.
Och jag är så nöjd.

Det gick till såhär:
Jag väntade på pappa när han på vår Smålandsresa stannade på ett arbetsmöte i Norrköping
och insåg att nu - precis, exakt nu var stunden kommen.
Det stod två ensamma butiksbiträden i Telenors monter då jag tog mod till mig
och slungade mig frivilligt in i försäljarnas klor.
Ett förlängt abonnemang och en svart iphone i min hand.
Resan mellan Norrköping och Huskvarna blev av någon anledning inte lika lång som vanligt.

Nu ska Tillan lära mig allt hon kan om dessa manicker.
Den andra av de två Spanjorskorna ska kramas varmt välkommen till ett kallt Sverige.

Nu blomstrar lägenheten. Och dess förening. Snart.

Nyss hemkommen från mitt första möte med bostadsrättsföreningen.
Känner spänningen släppa. Inte var det så farligt inte - men nervös, det var jag allt.
Tur att pappa var med - men såhär i efterhand kan jag säga att det hade gått bra ändå.
De övriga boende verkade så trevliga så.

Är numera medlem i :
Trappgruppen
Trädgårdsgruppen
Festgruppen

Nu ska det blomstra i föreningen - var så säkra

Dagens spridda skurar.

Middag med pappa på samma ställe som i fredags - fast lugnare där denna dag.
Jag måste säga att det har blivit lite av ett favoritställe nu sedan de trollbundit mig med sin sushi. Avslut med gudomlig espresso och tryffel igen.
När det är så gott gör det inget att middagen blir sen.

Pappa målar mitt köksfönster och jag knapprar på tangentbordet med mina nymålat gula naglar.
Jag vet att det är gräsligt, men jag gillar det.
Gräsligt gräsligt.

Eftermiddagen innebar för min del att utföra ärenden kors och tvärs i sta vilket gav mig och mina kängor ett giltigt skäl att utforska stadens ännu osäkrade gator.
Snart äger jag hela staden i min inre karta.
Lycka.
Svalkade mig med Seven-elevens yogurtglass som var riktigt god.

Fick ett sms jag blev så glad över.
En vän jag var rädd jag hade försummat men som visade sig finnas trogen kvar.
Jag blev sådär väldigt glad.

Spridda skurar från dagen.

Hyllning till kyrkogården.

Jag hör fågelsång mellan träden.
Det är varmt och sötman i luften gör det svårt att andas.
Ändå trivs jag här.
Kyrkogårdsatmosfären , en rymd för sig – just nu enbart för mig - med mystik och pulshöjande spänning, taktfullt kombinerad med dödens respektingivande tystnad.
En atmosfär unik av sitt slag.
Som om man trär in i en annan värld när man går in genom dödsträdgårdens grind.
En värld där inget oväntat kan hända. En värld där allt är i ständig harmoni, i alla fall i balans. En balanserad andra värld.
Min gråt blir en stillsam gråt, mina tankar stilla likaså.
Starka känslorubbningar kommer inte åt mig här. Min sorg likväl som min glädje trubbas av som av lugnade mediciner. Känslan av att någon renat mitt sinne från sorger , drygat ut mina tankar med mellanrum, luftrum, hålrum – Pauser.

Kyrkogården är, när allt kommer omkring, inte en plats för de döda att vila på när lika mycket som det är en vilosam plats för de som blev kvar.

Söndaglig-söndag.

Har haft en just söndaglig söndag - vad det nu innebär.
Kändes rätt att skriv i alla fall så en bra beskrivning är det antagligen.
Sol i Stockholm och jag, mamma och pappa tog Saltsjöbanan ut till Nacka för att gå en guidad visning på Svindersvik - ett vackert gammalt hus uppfört under mitten av 1700 talet.
Antingen har jag kommit ur trotsåldern eller så har jag blivit så mycket äldre att jag känner samhörighet till flera århundraden gamla byggen - men jag gillade det.
Fint och intressant och resulterade i en trevligt förmiddag.

En lunch på Stortorget med utsikt över guidade grupper av diverse nationaliteter
gav ny energi åt dagen och efter att ha lämnat mamma på bussen mot Småland gav jag och min käre far oss iväg till auktionskammaren för att gå på visning.
Med en ny typ av färdmedel tog vi oss sedan tillbaka hem till Tomtebogatan - Buss.
Det har jag inte åkt mycket i Stockholm och det gav eftermiddagens spänning.
Eller fel. Eftermiddagens spänning gavs när jag sedan trodde att jag tränade på samma Friskispass
som mannen från igår, Oskar Linnros.
Hade nog lite solsting eller så, för efter en timma av svett och spanande blickar insåg jag att jag hade haft fel.
Tanken fick mig i vilket fall att hoppa lite högre så alltid gav det något.
Tack Oskar. Tillåt mig små-le åt mina funderingar.

Förhoppningsvis ska jag och pappa sänka dagens medelålder genom att besöka RixFM-festivalen i Kungsträdgården. Ja, av publiken lär vi höja medelåldern men efter våra pensio-bestyr tidigare lär vår mentala ålder sjunka.

Kusin vitamin.

Guld värt att fira guldbröllop.
Kusiner och vitaminer.
Goda miner.
Den yngsta av dem nederst i bild.

Oskar Linnros.

Efter en mer än smaklig måltid på Grand med släkten vandrade vi tillbaka till min lägenhet
och vem möter vi längs Birgerjarlsgatan om inte självaste Oskar Linnros.
Välkommen att konkurrera med honom om att säga "Baby" bättre än han kan.
Det är hans främsta kännetecken...
Outstanding och magnifikt.
Och - mamma undrade vem killen var som kollade på mig när vi gick förbi.
Jag svarade knappt. Hade andningssvårigheter.
Nöjd. Idag igen.

Guldbröllop på inkommande.

Nu blir det fest. Lägenheten fixad och tårtan köpt.
Nu ska mormor och morfar få leva ut sitt guldbröllop ordentligt.

Lyssnar på Veronica Maggio och njuter lite.

Kulinarisk njutning.

Igår åt jag den godaste sushi jag någonsin ätit.
Och en blomma. Ja, det är sant.
Den charmerande servitören lurade mig att den vackra rosa blomman på tallriken var ätbar.
Ska jag vara ärlig så var det faktiskt ganska gott och man fick bra andedräkt....
Vi fick vänta länge på maten men det gjorde inte mycket när serveringen var så bra.
Den finaste talliken med smaker som inte kan förklaras som annat än fulländade.
Det var inte de traditionella sushi-smakerna utan en nyskapande tallrik.
Mango/ingefärssmak. Möra jordgubbar.
Den största chokladtyffel jag ätit och en espresso så intensiv.
Fylligt rödvin från Barcelona.
De kulinariska upplevelserna kommer fortsätta.
Det är guldbröllops-firande idag för mina morföräldrar.
Grand hotel nästa.

Stolt skrytmås i vit klänning.

Jag är stolt när jag vandrar hem i solskenet.
Stolt över att tre rör av mitt blod just nu ligger och väntar på att undersökas inför framtida blodgivning.
Jag är stolt över att jag idag har slutat skolan och för första gången på 6 år har kunnat gå ett helt skolår utan att behöva avbryta för att läggas in.
Jag är stolt över att jag klarade skolan.
Jag är stolt över att jag känner mig själv så bra nu, och för att jag istället för att helt ge mig hän till glass-ångest valde att agera starkt och aggressivt mot de plötsligt ät-störda tankarna.
Jag är stolt över min skolavslutningsklänning.

"Va´hon skryter" tänker ni antagligen nu.
Men faktiskt : jag är stolt över det också!

Obs. att jag väldigt sällan använder utropstecken. Detta var lite extra menat.

Varför slutet blev början.

Om ni undrar varför det ibland kommer texter om något obegripligt.
Någon speciell. Då har jag förklarat det här nedan.
Vi trivs med det, han och jag.

Man fick skriva ett brev och lägga i kistan. Det var vad begravningsentreprenören sa och likväl var det var jag gjorde. Jag har aldrig varit något vidare bra på att sluta i tid, så där blev många ord på många sidor. Många förklaringar på några ark som tillsammans i ett kuvert skulle utgöra vår sista kontakt. Hans och min. Var det meningen med breven? Med vilken vikt jag då borde välja mina ord på dessa sista sidor. Om kontakten mellan oss skulle slutas för evigt i den stund jag förseglade kuvert. Om det var det som var meningen med detta brev så kan jag bara kort och gott säga att jag har misslyckats. Vår kontakt blev aldrig bruten. Han är med i varje sträck jag drar, i varje ord jag skriver. Såhär i efterhand kan man kanske säga att jag bedrog begravningsentreprenören med avskedsbrevet. Det var det värt. Älskade, älskade du. Genom att påbörja fortsättningen av mitt skapande har jag dig kvar. Du blev mitt uppdrag. Jag hade varit ditt.

Oxiderad Pocahontas.

När jag gick på St.Eriks-bron för en stund sedan fylldes hela jag av en vind.
Med risk för att låta som Pocahontas vill jag säga att denna vind var något alldeles särskilt.
Gav mig något alldeles särskilt.
När den fyllde min kropp, mitt huvud och tvingade ut allt gammalt syre insåg jag -
jag bara samlar och samlar men släpper aldrig greppet.
Jag tar inte de djupa suckar jag skulle behöva för att byta luft, bryta gammalt.
Jag är inte inne på andra andningen utan på "fler-än-du-kan-tänka" andningen för att prata
klarspråk. Eller barnspråk.
Kanske är det därför jag känner ett lugn efter träning. Efter yoga.
Ansträngningen har tvingat mig att andas ut allt gammalt.
Tröttar ut mina muskler och fått mig att slappna av.
Jag ska banne mig lära mig det där med att skaffa nytt syre på egen hand.
Även utan träning inblandat. Även om det är trevligt emellanåt.
Ska sluta vara oxiderad.

Vinden som uppfyllde mig trängde ut det gamla.
Mitt huvud blev klart av den nya friska vinden.
Friska fläktar kommer här. Jag visste att det var något som skulle hända.

Ingen människa är illegal.

Gör mig en tjänst. Gör alla en tjänst.
Vi har tid. Ta dig den och lyssna på låten
samtidigt som du läser om filmen "Nålsögat" som jag länkat till.
En kort sammanfattning av den.
Titta gärna på filmen också.

Jag kopplar ämnet till låten och kan inte göra annat än att tacka Emil Jensen
för att han håller det viktiga budskapet levande.
Ingen människa är illegal.






En föreläsning på skolan igår var mänsklig.
Om människor, för människor.
Det var sannerligen viktigt.
Tänk på det en stund.


Titta nu in på hemsidan:
http://www.ingenillegal.org/

Tack för tiden.

Skolresa.

Nu var det dags för skolresa.
Om tjugo minuter ska jag vandra bort mot Stadshuskajen och där möta upp resten av skolan.
Åka båt i en timma för att komma till Drottningholm.
Matsäcken packad och jag dricker kaffe i fönstret.
Ska bli spännande. Är barnsligt förtjust över båtresan.
Molnen på himlen - stick är ni snälla.

Nämnde jag att den sista riktiga skoldagen har passerat?
Att det igår var det städning och pingisfinal?
Nu har jag gjort det i alla fall. Och jag satt perfekt bakom bordet för att
fånga upp alla missade bollar. Det var exponering på hög nivå för min bollrädsla.
Nu kanske jag till och med kan vara med på fotboll i slottsparken idag.
Utan att skrika så att brandkåren kommer?
Den som lever får se.

Kluckande trygghet.

Regnet som föll så kraftigt har renat luften.
Jag renade mitt huvud under en promenad. Rödvit-randiga gummistövlar som kluckar mot mina bara ben ger betryckande takt. En fjällrävenregnkappa i herrstorlek "alldeles för stor" skyddar mot de regnskurar som kan komma igen. De kommer nu bara droppar från träden. Luktar sött i Vasaparken och jag kan inte, vill inte, motstå frestelsen att gå genom alla vattenpölar.
Vattenpussar. Regnkyss. Det var det förr i tiden.
Såg fem kaninungar under minigolf-kiosken och lekparken var tom sånär som på ett ungt par som skyddat sig från regnet.
Går förbi en av alla tunnelbaneuppgångar och får ett lugn av luften som strömmar emot mig. Av lukten i luften. Det luktar mitt Stockholm.
Hundar på hemvägen följer mig med blicken då mina stövlars kluckande fångar deras uppmärksamhet.

På återvinningsstationen ner på gatan har man satt upp klisterlappar på glasconteinrarna :
"Kasta inte flaskor efter 23.00. Tänk på grannarna".
Av någon anledning får jag hopp om en mänskligare mänsklighet.
Just nu är jag ändå nöjd med att dela ensamheten med mig själv.
Det är ingen självklarhet.

Hans sista natt.

Sitter och fryser. Går runt och skäms. Och skäms. Och skäms. Tänker på allt det jag gjorde och allt det jag inte gjorde. Jag hade fula skor den där sista gången, jag vaknade knappt när de ringde för att berätta. När de ringde för att höra så att det var bra. Jag blev arg när hon la på innan jag hann hälsa till honom. Jag svor säkert tyst för mig själv och fortsatte med mina tonårstrivialiteter.


Morgonen hade varit riktigt lång och natten riktigt kall. Fåglar hade väckt mig med sin sång redan innan jag hade hunnit gå till sängs. Det var juni-ljust och juni-grönt och juni-kallt. Det var början av Juni. Den nionde dagen i ordning räknat. Den nionde dagen - och han skulle dö. Det visste jag inte ännu. Inte då. Jag skulle hem från lägerskolan. Jag skulle packa. Jag skulle städa. Jag skulle ta adjö av platsen för detta år. Tänkte mest på äckliga toaletterna och det daggvåta gräset. Överallt fanns lämningar efter nätter av tonåringars frihetstörst. Trötthet efter en natt som inte varit natt. Jag var trött efter en natt då jag funnit mig själv sittandes nära en speciell pojke. En pojke med bruna lockar och en stor stereo med mörk och svår musik rinnande ur högtalarna. Om jag vetat där och då att jag två år senare skulle dela ytterligare två år med denna människa skulle jag kanske ha klassat den här natten som en av de mest betydelsefulla nätterna i mitt liv. Istället glömde jag bort det mitt i all sorg som stod på lur. Så blev det med bröder man aldrig får. Man är med i deras skapelse istället. Utan att veta om det.
Pojken träffade honom aldrig. Slag i bröstet. Han kom in i mitt liv den natt som förberedde hans död. Som om världen förberedde mig på förlusten. Beredde plats för en annan kärlek i mitt liv.
Det var inte förrän på kvällen samma dag som jag fick veta att han hade varit död sedan flera timmar tillbaka. Och allt jag hade gjort var att sova. Året därpå kom vi tillbaka till samma lägerskol. Ett år äldre och med nya behov här i livet. Att ställas på en våg varje vecka och att vinna genom att gömma mig.

Plåtplåster.

Plåsterplåtburk på bilden.
Bildligt omplåstrad på riktigt.
Jag har ont i magen men reder mig bäst jag kan.
Genom att varva städning med att kolla på Desperate H - säsong 2.
Glädje i att det där rimmade.
Måste erkänna att min medicinburk är ganska fin...

Begraver en kväll.

Begraver en kväll.
Samma kväll åt jag ännu en bit av den fylliga tårtan. Chokladsmaken kändes tung i munnen, höll mig kvar på jorden en stund med sina djupa aromer. Gräset var ännu frodigt och juni-grönt. Juni är ljusgrön, Juli är en nyans mörkare, djupare. Så som även sorgen blir med tiden. Trädgårdens söta blommor. Gick omkring i cirklar. Stannade och tog in det sista på en grön trädgårdssoffa. Minns skammen och lukten av diskmedel. Kanske var det sista gången jag njöt? Jag kan inte minnas några sådana kulinariska sensationer därefter. Silverbestick och tallrikar torkade på köksbordet. Handduken lika dränkt som jag. Behöver en ny. Det var så jag resonerade och gick ut i trädgården. Sprang i trans. Sprang i en bana. Mellan soptunna och buskage. Runt träd och mellan stolar. Samma vägar om och om igen. Gör man det tillräckligt många gånger kommer kanske även annat tillbaka.
Tog ett varv till och somnade. Ett skavsår började ta form på ryggslutet. Under sängen låg en handduk som underlag till muskelträning. Hundratalen tog form och andningen blev till snyftningar. Även mina käkar fick sin beskärda del av träningen, ett gissel av gnissel. Mamma fick mig slutligen stilla varje natt. Det var så jag ville ha det. Tillslut orkade jag allt men aldrig tillräckligt. Mitt mål var just att inte orka mer. Det är så det är när man begraver en kväll och hamnar på undersidan. Ville passa in bland skeletten.

Det är inte nu. Det är 6 år sedan. Det gjorde mig till mig. Nu kan jag njuta. Det vet ni.

Glädjande hemma.

Är hemma och ordnar och grejar.
Glädjer mig åt att bädda rent med nya underlakan och av det faktum att jag faktiskt kan vara lycklig.
Att jag kan känna kärlek.
Få kärlek.
Ta emot.
Även när det bara är jag som både ger och tar.
Jag har en sådan kväll då jag sorterar och bäddar och vattnar och plockar.
Bara för mig själv. Och jag gillar det.
Ska duscha kroppen varm, mjuk och väldoftande.
Krypa ner mellan lakanen.
Börja på en ny bok.
Kanske se sista avsnittet på första säsongen hemmafruarna. Så jag pratar om det hela tiden då.
Vilket fall.
Jag är så lycklig.
Min musik i mitt hem, med mina saker och mina tavlor, min lukt och jag vet: Jag klarar allt.

Hemma jämt.

Upplands Väsby bjuder alltid på sniglar.
Då menar jag inte att äta utan mer att de finns överallt.
Och stora är de. Riktigt stora.
Känner mig som en sådan just nu. Seg. Slemmig.
Flyttar ständigt omkring med en stor sak på ryggen.
Mitt hus.
Jag är så trött.
Samtidigt borde jag vara nöjd.
"Home is where ever I`m with me", kanske man kan sjunga då istället.
Ger den låten.



Jag fyller tjugo år detta år och jag känner att något är på gång.
Jag vet bara inte vad än.

Rörig röra.

Men ack så mycket kärlek här ryms.
Anstränger mig för att inte sakna. Bara längta till nästa gång.
Bara mysa i vetskapen om att jag har så många fina i min närhet.

Slutar titta på kort och följer serie istället.
En förhållandevis ny företeelse i min värld. Max ett år gammal.

Lever livet genom de desperata hemmafruarna.
Chockeras över det goda och det onda.
Över det homofobiska och det ekonomiska.
Men jag gillar det ändå. Eller kanske just därför.
Jag gillar.

Bara vi.

Det fenomenala med en nära vän.
Det bara blir en trygghetsbubbla.

Eller en stunds skrämmande lekar med kameran. Nej, jag är inte "the grudge".

Ekivokt.

Lär mig att stava till "ekivok" av min broder när jag ska muntra upp honom genom att berätta
att jag och mamma sitter i köket och spelar kort och lyssnar på ekivok musik.
Ville få det till att stavas med Å och känner såhär i efterhand att det är ok om man är i Jönköping att uttala och stava det: Ekivåååk. För er som inte vet hur det låter - Tur för er.

Den ekivoka musiken är :

"Vill du ligga med mig då" av Eric Amarillo. Ok, den heter inte det men det är vad dom sjunger oavbrutet. Jag har det i huvudet och det är bara tur att jag inte går runt och sjunger det högt. Kunde bli pinsamt då vi nyss handlade på Willys...

Den andra låten är sliskot Enrique Iglesias. "Tonight im fucking you".
Hallå, vad är det här?

Anledningen till att jag tar upp detta ämne nu är att de pratade om det på p3 i morse. Eller i förmiddags i alla fall.
Om allt sex i låtar just nu. Det känns som att de blir en sexuella men inte allt för sensuella sommar-hits i år.

Tur att jag lärt er stava ordet "Ekivok" nu då.

Orosmoln.

Det blev inget maraton av True Blood inatt och tur är nog det.
Jag somnade läsande Mia Skäringers bok "Dygnkåt och hur helig som helst".
Hon är en spännande kvinna hon.
"Burdus" passar in ibland. Ibland ömtålig och fin.
Inte för att inte båda delar är fina, men ändå.

Vädret denna helg har passat mitt humör.
Sol och blå himmel bakom molnen (vad skulle det annars vara?)
men där kommer riktigt mörka moln och hotar med sin närvaro.
Det blir spöregn. En stund. Ibland längre, ibland kortare.
Hela tiden ligger de där på himlen och hotar att täcka över solen.
Orosmoln. För att jag inte vet hur man säger till molnen att jag gillar moln. Egentligen.
Det borde man tala om för alla.
Alltid.

True - men velande osäkert - blood.

Efter en förkväll i onåd - med mig själv likväl som med min omgivning -
har en schlagerafton i Thorstenssons säng tillsammans med två gamla orienterare, likaså älskade vänner, fått mig på rätt köl. I alla fall mer lugn sådan...

Att jag alltid trasslar in mig i jobbiga känslomässiga dramer.

Det jag vill.
Inte vill.
Borde vilja.
Saker jag gör.
Inte ville då.
Det jag vill nu.
Det som är försent.
Det jag väntade med bara för jag kände för mycket för att vilja riskera att det skulle göra ont om jag inte visste rätt. För att jag antagligen hela tiden bara ville för mycket.
Nu gör det ont ändå.

Av någon anledning känner jag att den fantastiska serien "True Blood"´s inledning ska
få gestalta mina känslor.
Kommer antagligen få mig att ligga och sukta efter min lilla Hippie-brud som säljer "V"då jag sträckar första säsongen istället för att sova som jag så väl behöver.
Behöver, men inte kommer kunna.
Jag vet inte hur jag ska komma ur hjärtknipen och tankebubblan.
Men jag pratar inte om det.
Det skulle inte funka.
Eller är jag rädd för att det skulle funka?
Jag är nog mest rädd för att det andra ska funka utan att mitt funkande inte fick en chans.
Borde tagit chansen när den var framför näsan och inte när den bara visar sig framför mig på vita duken, så nära men ändå så långt borta.

Jag är så kryptisk nu. Hoppas jag.



Fantastiskt, fabulöst fullkomligt - filmiskt fulländat.
Lite överdrivet men ändå. Snyggt.
Musiken är talande.

Kom och röva bort mig.

Annars kommer jag inte tillbaka hit igen.

Kom nu. Jag menar det.

Jag är stark. Samtidigt känslig.

Nu, i skrivande stund inser jag en viktig anledning till varför jag vill skriva.

Jag känner väldigt mycket.
Mycket bra. Mycket dåligt.
Även om det ibland bara känns lite halv-illa så hamnar hemskhets-barometern oftast högt.
Jag blir rädd om jag inte känner mig jätteglad.
Rädd av att inte känna tillräckligt starkt. Inte vara lika levande.
Resultatet blir ett starkt obehag. Oavsett om det egentlige inte var så jobbigt från början.
Ändå blir det.
Det är jobbigt och irriterande. Besvärligt. Ibland.

Idag har jag lärt mig att förstå att jag inte behöver vara allt eller inget.
Och att det i sig kan vara till fördel ibland.
Jag har accepterat.
Betalar vad det kostar att få kunna känna riktig glädje. Det är en vinst i sig.
Att vara kapabel till att känna mycket. Dramatiskt.
Men inte leva i en dramatisering hela tiden.
Ibland får man vara lite sisådär också.
Lite mer brun liksom.
En blandning av alla färger.
Det är inte svart-vitt-grått grått jag menar - Bara bra och dåligt och en himla sörja.
Nej, det är färgsprakande och gnistrande och ibland rörigt - brunt.
Brunt och lerigt. Men det ger avtryck. Kladdar fast.
Tur att jag gillar brunt.
Man måste vara jordnära ibland. Faktiskt.

Jag accepterar mina känslor.
Nu, lite mer än i förrgår.
Imorgon, förhoppningsvis lite mindre än jag kommer göra om ett år.
Det går liksom framåt.
Känslor.
Det är dem jag skriver om här.
För att visa för mig själv.
För att stå upp för att våga vara känslig.
Det är acceptabelt.

Jag är stark fastän jag är känslig.

Jag orkar inte se efter om det blev rätt skrivet det här.
Jag bara kände lite genom fingertopparna.
Hjärnan hade lite kafferast.

Vyssande.

Hemma vid köksbordet och borde ta sig samman för att sova.
Denna musik har fått mig trygg och vaggad var natt denna vecka.
Det borde fungera även denna gång - men känner ändå den påträngande ensamheten.
Ironiskt att vara ensam när man inte är det.
Det är mer än så.

Vill alltid det som den andra inte vill och känner mig frustrerad och riktigt irriterad.

Skrev det och lämnar det.
Godnatt. Lyssna på låten. igen. och igen. och igen.
Först då kan man slappna av.

Efter krångel. Kanske än mer njutning?

Märker att de senaste inläggen inte existerar.
Blogger har strulat ett tag nu. Hoppas detta fungerar.

Om nu gårdagens inlägg blev ogjort och denna kväll omgjort
kan jag kanske hoppas att även gårdagens glass kan få avnjutas ännu en gång.
Fick dessvärre tillhandahålla med yogurt.
Inte fy skam det heller.

Skolstart. Skolslut.

På bilden har jag precis börjat första klass.
Mamma är med mig på skolan som hon en gång gick i.
Norrängsskolan.

Nu har jag precis offrat några soltimmar och härligt umgänge med Ellen
för att bli färdig i tid med mina sista uppgifter för detta skolår på min
nuvarande skola. Jakobsbergs folkhögskola.

Plugget slut för denna stund och jag ska ut och njuta av den ljumma sommarkvällen.

Solkräm och visdomsord.

Glöm inte solkrämen idag.
Jag menar det.
Glöm inte att njuta av dagen.
Jag vet inte säkert, men jag tror att jag menar det aningens mer.
Jag menar, skulle du få malignt melanom och dö så skulle du ändå ha fått känna njutning.
Det där var lite väl ödesmättat.
Jag menar. Ha en så fin dag du klarar av.
Det är inte hur du har det. Det är hur du tar det.
Visdomsorden sprudlar.

Kärlekens kemi. Kärlekens magi?

Den är spännande. Så även kemi.
Det kanske är därför jag tycker om dem i kombination.
På många nivåer.

Detta år är kemins år.
Detta hade jag antagligen "gillat" på facebook vid något tillfälle men glömt bort.
Idag när jag kom in från solen och kollade senaste nytt (ehrm..) var det ett inlägg från "Kemins år" som sa att det skulle vara en öppen föreläsning på Stockholms Universitet om "Kärlekens kemi" denna kväll.
Jag hade läst om detta för några månader sedan och kände igen ämnet men hade helt förträngt att det var denna dag.
Det blev till att ta tuben till Universitetet och lära mig en massa om kärlek.
Och kemi.
Ge mig kombinationen.

Jag skulle kunna berätta en massa intressanta saker om Hypotalamus, dopamin och feromer..
men ärligt talat är jag lite för trött just nu för att orka ta allt en gång till.

Jag hoppas att jag inte förstör kärlekens magi med kärlekens kemi nu.

Och jag måste tillägga att när man varit ute i solen en hel dag och känner att kroppen rodnar...
ja då är en silkesmorgonrock det ända rätta.
Jag är så tacksam att jag har den just nu.
Och ja, jag har använt solkräm. Apotekets egna, med bamse på framsidan.
Det är den och mina (faktiskt) bruna (inte röda) axlar jag försöker visa.
Fast det syns inte.

Förklarar mig lite.

Satsar stenhårt på pepparkake-looken för tillfället.
Kanske inte exakt just nu, det är kväll och jag antar att solen är rätt trött efter
en så ansträngande dag. Det har verkligen varit varmt.
På lunchrasten på Jakobsbergs folkhöskola har vi solat och gottat oss i gräset.
Efter skolan tog jag en filt och prövade solstället nere vid Karlbergssjön.
Bara några minuter bort.
Barn badade till och med, och i ärlighetens namn hade jag nog också gjort det om jag inte vore ensam.
Pluggade i bikini.
Yey. Värt.
Pepparkaka som ännu varit för kort stund i ugnen sitter nu i fönstret och skriver.
Om det mot förmodan inte skulle vara någon som förstår poängen med det där skämtet
(och många andra kak-skämt jag dragit)
Så har, jag upprepar, har mina kompisar kallat mig det när jag var yngre.
Nu var det förklarat.

Maskrosbarn

Jag fick en maskros av min klasskompis idag.
Tänker på när jag var liten och alltid skulle lukta på maskrosorna - gick runt, gul under näsan.
Lou fick säga till mig.
Eller föresten, vaddå var liten.
Jag gör det fortfarande.

Känner att maskrosen får symbolisera dagen för mig.
Denna var min gåva, den såg ut som den sol som dominerar stockholmarnas kroppar.
Den är symbolen för miljöpartiet.
Nej nu får det vara nog.
Jag ska till Stockholms universitet på föreläsning nu....

Mycket har hänt. Saltlakrits lite minnen sänt.

Mjuklass med saltlakritsströssel.
Mycket bättre kan det inte bli.
Som jag sa när vi beställde den, Helena och jag:
"Mitt liv fick en vändpunkt när saltlakritsen kom in i bilden."
Det är nog sant.

Tack Helena för att vi övade på årets första mjukgklass ihop idag.
Sist jag gjorde detta var det med samma Helena på samma ställe i Väsbycentrum.
Där tog liknelserna slut. Läget är numera ett helt annat.
Tack Helena. Tack Karin.
Det har hänt en hel del.

Stolt Hurtbulle. alternativt kaka.

Tripp

Trapp

Trull
Känner mig hurtig som en bull-e. Svenska akademin borde överväga att ta bort det sista E:et.
Mina rim funkar inte som de borde.

Rim eller inte, jag är nöjd just nu.
Ta inte detta som ett äckligt sprida-dåligt-samvete-och-träningsnarkomans-inlägg.
Nej, det är inte så det är menat. Jag är bara skön i hela kroppen, ny-duschad och inoljad
efter en spring-runda i Stockholms ytterkanter och vill skriva om det sköna i kroppen. Knoppen.

Det var min första sväng på flera år - och jag märker att jag gillar det - inte för att jag måste utan bara för det frigörande i att känna kroppen liksom dra sig fram av armarnas rörelse.
Jämn andning.
Med röda kinder kom jag flåsande innanför dörren tjugo minuter innan jag lite ovant nervöst sprang därifrån.
Jag är nöjd. Mitt hår och min kropp är nöjd. Baby-oil och hårinpackning. skrubba.
Nu ska jag snart göra även magen nöjd. Frukt och grönt och fil och teer.
Vill skriva på mitt sista arbete för sommaren därefter.
Ska tvätta.
Solen skiner här i Stockholm idag och jag kunde ta mig flåsande genom Birkastan med rak rygg
fast jag kände olust över att flåsa runt.
Jag är stolt.

Nära. och bra.

Snart framme i Stockholm. Är så nära att jag kan spana på de bästa klipporna för sommarens sol och bad. Det är snart nu.
Firar mitt nya spotify-konto med de gröna lurarna på huvudet.
värt. Investerade till och med i obegränsad musik

Firar sänggång.

Till denna säng och med denna nalle ska nu denna tjej gå.
Saker har förändrats sedan jag fyllde fem. Nu vet jag inte ens vad som är mest hem.
Imorgon - hem till Stockholm, tidigt som bara den,
men vem vet - jag kommer nog hem till helgen igen.
Hem är ett diffust ord.

Grattis lilla Karin. Du har två liv. Om inte mer.
(Hoppas Liv Tyler räknas in bland mina liv)

Mat.Brud. i plastförpackning.

Tänk på "Snygg brud i lyxförpackning":

Jag är en mat, brud, i plastförpackning.
Jag är en smart sak som kan min mat.
Kan fixa picnic påsar i kubik
Sen får man äta inför publik.

Packar kappsäck och matsäck (behöver lyckligtvis inte packa magsäcken.) inför den numera veckliga
(intressant ord, tvetydigt) stockholmsresan-mitt-i-natten om måndagarna.

Hittar endast en systemetpåse till min frukost och detta får mig att minnas:
På grund av mina issues har jag dragit runt på mina små mellanmål och matpaket de senaste 6 åren.
Jag har kommit till att bli lite av mästaren på mellanmål och picnic-mat och det kanske kan vara bra till någon (typ picnic?) men det har också varit ganska pinsamt.
Särskilt när man ska på "Poolparty" på Rosenlundsbadet och man är 14 år.
Och mamma har packat mackorna i en systemetpåse.
Vad skulle folk tro liksom?
Med min förmåga att nojja-sönder tänkte jag att jag i Bästa fall skulle bli utkastad av personalen, det var ju ett drogfritt "party" anordnat av kommunen.
Vad mina kompisar retade mig för det här.