Samma kväll åt jag ännu en bit av den fylliga tårtan. Chokladsmaken kändes tung i munnen, höll mig kvar på jorden en stund med sina djupa aromer. Gräset var ännu frodigt och juni-grönt. Juni är ljusgrön, Juli är en nyans mörkare, djupare. Så som även sorgen blir med tiden. Trädgårdens söta blommor. Gick omkring i cirklar. Stannade och tog in det sista på en grön trädgårdssoffa. Minns skammen och lukten av diskmedel. Kanske var det sista gången jag njöt? Jag kan inte minnas några sådana kulinariska sensationer därefter. Silverbestick och tallrikar torkade på köksbordet. Handduken lika dränkt som jag. Behöver en ny. Det var så jag resonerade och gick ut i trädgården. Sprang i trans. Sprang i en bana. Mellan soptunna och buskage. Runt träd och mellan stolar. Samma vägar om och om igen. Gör man det tillräckligt många gånger kommer kanske även annat tillbaka.
Tog ett varv till och somnade. Ett skavsår började ta form på ryggslutet. Under sängen låg en handduk som underlag till muskelträning. Hundratalen tog form och andningen blev till snyftningar. Även mina käkar fick sin beskärda del av träningen, ett gissel av gnissel. Mamma fick mig slutligen stilla varje natt. Det var så jag ville ha det. Tillslut orkade jag allt men aldrig tillräckligt. Mitt mål var just att inte orka mer. Det är så det är när man begraver en kväll och hamnar på undersidan. Ville passa in bland skeletten.
Det är inte nu. Det är 6 år sedan. Det gjorde mig till mig. Nu kan jag njuta. Det vet ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar