Jag är stark. Samtidigt känslig.

Nu, i skrivande stund inser jag en viktig anledning till varför jag vill skriva.

Jag känner väldigt mycket.
Mycket bra. Mycket dåligt.
Även om det ibland bara känns lite halv-illa så hamnar hemskhets-barometern oftast högt.
Jag blir rädd om jag inte känner mig jätteglad.
Rädd av att inte känna tillräckligt starkt. Inte vara lika levande.
Resultatet blir ett starkt obehag. Oavsett om det egentlige inte var så jobbigt från början.
Ändå blir det.
Det är jobbigt och irriterande. Besvärligt. Ibland.

Idag har jag lärt mig att förstå att jag inte behöver vara allt eller inget.
Och att det i sig kan vara till fördel ibland.
Jag har accepterat.
Betalar vad det kostar att få kunna känna riktig glädje. Det är en vinst i sig.
Att vara kapabel till att känna mycket. Dramatiskt.
Men inte leva i en dramatisering hela tiden.
Ibland får man vara lite sisådär också.
Lite mer brun liksom.
En blandning av alla färger.
Det är inte svart-vitt-grått grått jag menar - Bara bra och dåligt och en himla sörja.
Nej, det är färgsprakande och gnistrande och ibland rörigt - brunt.
Brunt och lerigt. Men det ger avtryck. Kladdar fast.
Tur att jag gillar brunt.
Man måste vara jordnära ibland. Faktiskt.

Jag accepterar mina känslor.
Nu, lite mer än i förrgår.
Imorgon, förhoppningsvis lite mindre än jag kommer göra om ett år.
Det går liksom framåt.
Känslor.
Det är dem jag skriver om här.
För att visa för mig själv.
För att stå upp för att våga vara känslig.
Det är acceptabelt.

Jag är stark fastän jag är känslig.

Jag orkar inte se efter om det blev rätt skrivet det här.
Jag bara kände lite genom fingertopparna.
Hjärnan hade lite kafferast.