Oxiderad Pocahontas.

När jag gick på St.Eriks-bron för en stund sedan fylldes hela jag av en vind.
Med risk för att låta som Pocahontas vill jag säga att denna vind var något alldeles särskilt.
Gav mig något alldeles särskilt.
När den fyllde min kropp, mitt huvud och tvingade ut allt gammalt syre insåg jag -
jag bara samlar och samlar men släpper aldrig greppet.
Jag tar inte de djupa suckar jag skulle behöva för att byta luft, bryta gammalt.
Jag är inte inne på andra andningen utan på "fler-än-du-kan-tänka" andningen för att prata
klarspråk. Eller barnspråk.
Kanske är det därför jag känner ett lugn efter träning. Efter yoga.
Ansträngningen har tvingat mig att andas ut allt gammalt.
Tröttar ut mina muskler och fått mig att slappna av.
Jag ska banne mig lära mig det där med att skaffa nytt syre på egen hand.
Även utan träning inblandat. Även om det är trevligt emellanåt.
Ska sluta vara oxiderad.

Vinden som uppfyllde mig trängde ut det gamla.
Mitt huvud blev klart av den nya friska vinden.
Friska fläktar kommer här. Jag visste att det var något som skulle hända.