Efter en förkväll i onåd - med mig själv likväl som med min omgivning -
har en schlagerafton i Thorstenssons säng tillsammans med två gamla orienterare, likaså älskade vänner, fått mig på rätt köl. I alla fall mer lugn sådan...
Att jag alltid trasslar in mig i jobbiga känslomässiga dramer.
Det jag vill.
Inte vill.
Borde vilja.
Saker jag gör.
Inte ville då.
Det jag vill nu.
Det som är försent.
Det jag väntade med bara för jag kände för mycket för att vilja riskera att det skulle göra ont om jag inte visste rätt. För att jag antagligen hela tiden bara ville för mycket.
Nu gör det ont ändå.
Av någon anledning känner jag att den fantastiska serien "True Blood"´s inledning ska
få gestalta mina känslor.
Kommer antagligen få mig att ligga och sukta efter min lilla Hippie-brud som säljer "V"då jag sträckar första säsongen istället för att sova som jag så väl behöver.
Behöver, men inte kommer kunna.
Jag vet inte hur jag ska komma ur hjärtknipen och tankebubblan.
Men jag pratar inte om det.
Det skulle inte funka.
Eller är jag rädd för att det skulle funka?
Jag är nog mest rädd för att det andra ska funka utan att mitt funkande inte fick en chans.
Borde tagit chansen när den var framför näsan och inte när den bara visar sig framför mig på vita duken, så nära men ändå så långt borta.
Jag är så kryptisk nu. Hoppas jag.
Fantastiskt, fabulöst fullkomligt - filmiskt fulländat.
Lite överdrivet men ändå. Snyggt.
Musiken är talande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar