Fin kväll.

Sitter hemma i mitt fönster. Ännu en gång.
Efter en kväll med trevliga människor, grill, skratt och prat nere vid Karlbergs slott känner jag mig mycket väl tillmods.
Detta är verkligen hemma nu.
Här finns nu människor jag håller av.

Framför allt tack vare två människor som bor mycket nära mig och som jag ser fram emot att få lära känna mer. Jag går på känslan och i detta fall är känslan bra. Fina grannar. Sannerligen.
Tack för i afton.

Tack och hej.

Nu börjar min första dag helt utan deras formella närvaro.
Igår sa jag tack och hej.
Idag välkomnar jag solen.
Ni finner mig på en klippa i hettan.
Fredhäll nästa.

Nerverna hugger tag.

Skolavslutnings-känslan blandat
med ren och skär rädsla infinner sig när
jag står i solgasset och inväntar pendeltåget.
Idag är det dags att däga hejdå

Pendel-flyttar-bruden har hemkänsla.

Hemma i köksfönstret igen.
Längesedan jag kände mig så hemma faktiskt.
Gick, sned och vind, uppför Norrbackagatan då jag kånkade på en stor, tung påse.
För minnena till allt mitt flyttande under året som gått.
Jag är bruden som flyttar med pendeltåg jag.
Det är något att skryta med på krogen.
Nej, nu är jag som sagt hemma.
Min blommiga klänning, min tyg-elefant, Fleet Foxes ur högtalarna och så mina växter.
Jag slår vad om att de skrek efter vatten.
Var tvungen att släcka deras törst innan jag kunde skriva färdigt.
Godnatt mina vänner.
Nu ska jag inte flytta mer på ett tag.
Sen är det dags att lära sig flytta med tuben.

Moderskänslor på bussen.

Sitter på bussen upp till Stockholm och har äntligen lyckats få huvudet att sluta snurra.
En stress och en rädsla som legat i vassen och smugit de senaste dagarna har
idag visat sitt förvridna ansikte i stressen. Otillräckligheten.
Nog om det för nu. Det är alldeles naturligt och kommer och går.
Senare ska jag förklara vad jag tror att det grundar sig i.

Nu vill jag förklara den känsla som jag, denna bussfärd, har smittats av.
Några säten bakom mig sitter en mor med sitt barn.
Jag säger mor för att det är så det känns. Det är mer än mamma.
Att säga mamma är mer ett vardagligt epitet på vad vi kallar den kvinna som uppfostrar oss.
Mor är ett ord att använda när man syftar på moderskänslan.
Den där oförklarliga, varma känslan.
Jag borde inte beskriva den. Det är ännu ingenting jag begriper mig på.
Kanske inte att någon helt gör det.

Det luktar bebis om dom, och modern har samma bruna nyans på håret som jag.
Lika rosiga kinder som jag kan få i tid och otid.
Barnet sovandes i en liten ficka på magen.
Det är i situationer som dessa som jag verkligen inte har ålderskris.
Vill i stället bli äldre.
Och det är skönt att jag har dessa stunder också. De har varit få.

Så sent som för några timmar sedan fick jag känna på andra sidan av moderskapet.
Jag fick ta emot.
Det är det som är det fina. Mor. Det är alltid samma.
Mamma-rollen förändras allteftersom man blir äldre och klarar alla nästan på egen hand.
Moders-rollen däremot. Den slutar alltid att finnas.
Känslan till dig är densamma och får mig alltid trygg.

Tack mor.

Klipper och klistrar.

Gör det jag kan och det jag gillar.
Jag klipper och klistrar vid köksbordet om morgonen. Som visst övergick till förmiddag.
Det där limmet klistrade visst fast mig lite för länge.
Nej, alldeles lagom. Det är så värt.

Sitter och lappar samman visa ord och uppmaningar.
Fina bilder och kloka sanningar.
Det ska bli en lathund att ta till när jag inte längre kommer att ha
andra förståndiga personer i min närhet.
Då tar man till papper, penna och klister.
Man får vara lite flexibel. och beredd.

Fin musik i körsbärsdalen.

Film sent om kvällen och bussresa hem från Jönköpings höjder till Huskvarnas dalar.
Det låter lite som Körsbärsdalen och Törnrosdalen.
Men lugnt. Jag kom ju oskadd hem till Körsbärsdalen denna gång.
Inget Nangilima för mig just nu.
Tacksam för det, och med en bra bok och den medskickade fina musiken
vill jag säga att jag det är dags att gå till sängs.
Godnatt


ps.Insåg just hur passande det är att Huskvarna skulle vara Körsbärsdalen.
Staden fyller nämligen 100 år detta år och har firat detta med att bla. plantera 100 st körsbärsträd i en av stadens små parker.
En Körsbärsdal på riktigt med andra ord.

Klagobrev - fast tvärt om. Beröm till vården. Det är välförtjänt.

Nu när min vård-tid går mot sitt slut vill jag tacka min de på landstinget i Jönköping
för att de har möjliggjort detta tillfrisknande för mig.
Det har varit optimalt och definitivt värt att berömma. Tacka för.
Uppmärksamma.
Det är ett brev jag skickade till den ansvariga på sjukhuset i Jönköping.
Det är ett brev jag nu väljer att delge och blotta även här.
Jag vill att man ska se att det inte bara är ris som vården får ta emot.
Här är ett fång röda rosor:


Mitt namn är Karin Eriksson och det är jag som kontaktat dig tidigare i samband med att jag sökte förlängning på min behandlingstid på Capio Anorexicenters behandlingshem utanför Stockholm.
När Juni går mot sitt slut är även min kontakt med Behandlingshemmet över.
Man känner sig aldrig riktigt redo att ta farväl - det är skrämmande och omvälvande med avsked - men jag känner trots allt att jag är färdig där. Jag är stark nog att gå vidare.

Det jag vill med dessa ord är att visa min uppskattning på det bemötande ni från Vuxen Psykiatrin givit mig i min behandling. Att jag fått förlängd vård när jag behövt, att jag har fått den långamma utslussning från Capio som gjort att jag själv idag känner mig redo att släppa taget.
Det känns som att den hänsyn ni visat den tid mitt tillfrisknande tagit kommer att göra mig mer stark framöver. Att jag blev så pass frisk innan jag tvingades avsluta behandlingen känns som det jag behövt så många gånger utan att få tiden och därför fallit tillbaka ner i sjuka banor igen.
Denna gång känner jag mig starkare än någonsin och är idag helt övertygad om att jag kommer att bli helt frisk en dag. Bara jag fortsätter att vara vaksam på mig själv och får stöd.

Tack för de fantastiska förutsättningar ni givit mig.
Det är bra vård. När man förstår att Anorexi kräver mer än vård i akutskedet.
Att det är tiden efter som avgör om man klarar sig ur mörkret eller om man halkar ner igen.
Tack för att ni förstår att det inte är BMI-gränser och andra somatiska skador som avgör om man är värd vård eller inte.
Det räddade mitt liv. Var stolta. Det är jag.

Med Varma Hälsningar

Karin Eriksson

Midsommarbetyg.

Efter att ha kommit hem från dagarna två av konstant midsommarfirande och födelsedagsfestande
känner jag mig både trött i ryggen och varm i hjärtat.
Bilresan till och från Lidköping och dagens 40-årsfest med släkten har gjort mig konstigt trött
Men rofylld.
Sverige är ganska vackert när man far fram över försommargröna vägar.
Släktkalas är riktigt trevligt och hjärtligt värmande ibland. Trots att solen inte skiner.
Det är bra betyg det.
Fester med vänner på högtider som denna är alltid lika trivsamt.
Min midsommar blomstrade, trots midsommaraftonens tidigare hot om salta skurar.

Ska binda om. Efter att ha bytt om.

Har bytt om.
Nu borde jag gå upp till berget och midsommarfirandet.
Ska binda den där kransen på vägen kanske.
Tar med snöre.
Kan välja hur det ska bli idag.
Det blir bra.
Jag binder in det jag vill i min krans.
Ska binda om.

Borde vara som en midsommarkrans.

Denna högtid borde allt vara sammanflätat - som en midsommarkrans.
Man borde vara nära sina kära.
Denna högtid borde vara skratt, glädje och dans.
Men...saker och ting tycks komma ur balans.

Fräschar till mig. Äter jordgubbar. Dricker kaffe.
Sen kan festen börja.
Synd bara att högtider även innebär stress och tristess.
Alla blir alldeles...förstörda.
Inte nu - det som kommer. Det blir ingen börda.
Dagarna går upp och ner.

Det kommer nog regna på midsommar. Och inte bara från himlen.

Sjukdomar är förhatliga ting.

Väcker hjärnan med svammel.

Trött som en vet inte vad om morgonen.
Kan bero på vädret där ute.
Himlen gråter.
Nej, inte gråter, mer konstant små-snyftar. Kom igen nu. Visa lite himmel och sol någon gång.

Äter frukost och lyssnar på P3. Hemma hos "Underbara Clara" är dom denna morgon.
Lou hade rätt. Jag gillar den kvinnan.
Komiskt att de var en lyssnare vid namn "Kakan" som mejlade in en fråga till henne.
Kan understryka att det inte var jag. Min hjärna var mer sovande ugglor i mossen vid det laget.
Men det var komiskt. Då är vi två Kakor som tycker om "Underbara Clara".

Nu spelas Miss Li på radion. "I was dancing the whole way home".
Det var ett år sedan nu.
Låten passade. Hela texten. Det var liksom på P&L det hände.
Precis som för Miss Li...
Men inte i år.
Och jag är klar där. Det var trevligt ett tag.

Måhända att jag svamlar ibland - men det är liksom det som är jag.

Försöker sätta ord.

Brukar kasta iväg det jag känner.
Räddar mig. Delar med mig till dig.
Så mycket. Så utåt. Så överväldigande och ofta alldeles för starkt.
Det brukar inte vara svårt för mig att ta sats och prova.

Nu känns det inte likadant.

Får i detta fall svårt att göra som jag gjort.
Mitt vanliga sätt är att kasta ut alla känslor.
Fläka upp hjärtat.
Låta min måltavla få ta hand om det som vore det för glödande för mig att att klara av.
Hantera det jag inte kan.
Trots allt modigt att blotta. Öppna. Kasta ut ett liv.
Och visst har jag har kastat. Till och med i rätt riktning.
Men.
Men... tar någon emot ett
glödande klot från ingenstans?
Man duckar, stöter det ifrån sig.
Gör det självklara.
Självförsvarande. Blir rädd.
Inte konstigt att det inte fungerar på det sättet.
Kanske förstår jag det nu.
Men det har varit skönt när någon annan tar hand om mina ostyriga känslor.

Har plötsligt svårt att kasta.
Jag vill värma mig i glöden.
Vet inte om jag kan kasta bort mitt varma klot ännu.
Det krävs ögonkontakt för att veta att mottagaren inte missar.
Tappar hjärtat. Tappar taget.
Osäker på om det är mer eller mindre men det är helt och sant och ärligt.
Jag vet bara inte om jag klarar av att slunga ut det än.
Ge mig ett tecken.

Urballat tidigt.

Morgontränar för första gången och inser att kroppen måste vänja sig lite vid detta.
Gillar konceptet - tidig sänggång med med favorit TV-doktor, lite te och en bok
Sedan okristligt tidig uppstigning med frukost och sakta lunk genom ett Stockholm som vaknar.
Blå himmel innan stadsstressen sätter in.
Men ack så lama mina muskler kändes.
Träning klockan sju är att ta i. Men jag vill vänja mig.
Jag gillar konceptet.
Träning är inte träning om inte allt omkring det klaffar.
Då är det istället självdestruktivt.
Jag pratar föda, vila, sjukdom.
Mental struktur.

På hemvägen hade Stockholm redan ballat ur.
Sopgubben hade blått hår och cyklisterna plingade på som galningar
för att vara tidigast på jobbet.
Kaffe i små pappersmuggar i var persons hand.
Bilköer.

Glömde jag tillägga att jag gillar urballat?

Spontant grönt.

Att älska det spontana. Ja, det gör nog jag det.
Mina övriga, mer välplanerande egenskaper till trots. Bör nog tilläggas.

Igår blev jag tillfrågad att följa med till Gröna Lund.
Idag, just i denna stund, sitter jag och taggar med en kaffe, redo att dra dit.

Yey for life.
Nu ska jag åka allt på Grönan.

Gammal skåpmat med ny.

Städar i skåpen när jag är för trött för att lämna hemmet mer för kvällen.
Ordning och reda. Synd bara att jag inte får pengar på fredag.
Det var den gamla skåpmaten det. De plastburkar jag sorterar och torkar bland.
Den nya får musiken stå för.
Den jag lyssnar in mig på.
Ett-band-om-dagen-principen är spännande. Och så tyckte jag att en det vore ansvarslöst av mig att åka till Emmaboda om en månad utan att veta vad jag kan tänkas erbjuda.
Mycket nytt att finna och vinna.

Svalkande fläkt från fönster på glänt.
En gubbe med handväska på andra sidan gatan.
Kanske skulle man orka sig ut och lämna sopsorteringen ändå.
Det är ljust, tiden till trots. Eller kanske just därför.

Välordnat blodbad på Fridhemsplan.

Kanske blir svårt att skriva nu.
Nej, nu fånar jag mig bara.
Det enda som känns är att höger arm är lite trött.

Jag gav blod denna eftermiddag, för allra första gången
och definitivt inte den sista.
Visst var jag nervös precis före, men med det underbara bemötande jag fick
av personalen på Fridhemsplans blodcentral var de nerverna snart ett minne blott.

Med noggranna förklaringar och uppassning med vatten, fika och tidningar
blev den nervösa stunden till en riktigt trevlig upplevelse - rent av en social höjdpunkt.
Min sjuksköterska och jag pratade om utbildningar och vegetarianism medan påsen fylldes.
Jag är en positiv nolla jag.
Dvs. mycket effektiv som givare.
Som tack för blodet fick jag välja en present och är nu en febertermometer rikare.
Något jag verkligen behövt.

Med ett mobilsmycke (i form av en blodgivar-påse med min blodgrupp på) i munnen
och med ett plåster på armen, tackar jag nu mig själv och min sjuksyster för dagens insatts.

Tack.

Separation.

Pysslar och donar i lägenheten och vet att jag snart måste gå.
Ta pendeltåget och åka ut till Väsby.
En näst sista gång.
Mag-klump.

Det är inte det att jag inte är redo att ta det här steget, jag har bara enormt svårt med "Hejdå".
Önskar att alla jag träffar stannar kvar i ett litet rum i hjärtat.
Eller, det gör de. Men att de stannade i ett annat rum också.
Vill inte separeras från folk jag gillar.

Gör slag i saken och gå nu Karin.
Det regnar inte ute i alla fall. Än.

Före. Efter. Och totalt färdig.

Gårdagens fest började och jag gick in i andra andan framåt kvällningen.

Gårdagens fest övergick till att bli även denna dags fest och slutade med att
bli till denna dags trötthet.

Söndagen är snart slut och jag känner att den inte varit annat än pågående.
Ett avslaget påläge.
S.k. Standby - och vad säger vi miljövänner om det?
Aja baja.
Bäst att slockna och stänga av totalt ett tag.
Med hemma-spa och roibos-te.
Lite tystnad, får jag be.
För nu ska Karin sova.

Saknar brudar.

Tänk så fort det går att vänja sig vid något.
Efter att ha sovit tillsammans med sina brudar på ett loft i skärgården känns enkelsängen
i flickrummet ganska kal, ensam och svår-soven. Men man lär om.
Hoppas jag. Annars blir det kollektiv. Fast det skulle ju inte vara helt fel det.
Verkligen inte. Får helt enkelt inte lära om då. Kräva deras säng-sällskap.
Trötthet.
Ordnar med bilderna från semestrande stunder och glädjer mig åt vad jag ser.
Denna bild + Ida.
Kärlek.

Packar samman.

"Jag packar inte ihop - jag packar samman"
Ta mig samman.
Det är vad jag känner när jag, seg som attan, stiger upp denna söndagsmorgon.

Kom hem till till Huskvarna igår efter de fyra dagarna av semester med mina tjejer i skärgården.
En timma efter hemkomst befann jag mig fräsch och fin på IKHP iklädd serveringskläder och rött läppstift - redo att medverka på en 50års-fest natten lång.
Vid 2.30 var jag utpumpad och övertrött vid köksbordet igen.
Oförmögen att sova. Desperate Housewifes sövde.
4.00 och jag slocknar.

Vaknar till ösregn och halvt upprivna väskor och påsar överallt.
Det är åter tid för avresa. Fick ställa klockan för att klara av att komma upp till Stockholmsbussen.

Hänger och flänger.
Men det kan det vara värt.

Filosoferar på altanen.

Vet hur livet kan vara, och jag väljer detta.
Det kan smärta och brinna och slå ibland men jag finner väsxtkraft under mitt paraply.
Behöver det som stöd. Som skyddande vetskap.
Inunder är kan jag släppa kontrollen.

På klipporna idag var jag tidlös. Ålderslös.
Kanske fri.

Jag vet, det kommer och det går.
Men låt mig veta. Det består.
Saltvatten i mitt hår hjälper tankarna på traven.

Skärgårdsmorgon.

Solvärmda stenar hjälper ryggens trötthet efter natten och resan.
Ensam vandrade jag iväg i yrvakenheten för att utforska.
Äta frukost.

Tog ett dopp. Väckte huvudet. Spanade maneter.

Jag älskar semestermorgon.
Det fenomen att jag får anledning , tillfälle .
Att fundera över vilken färg de farliga maneterna har.
De finns inte i Vätterns vatten

Semestra med pappskallar.

På väg ut till en stuga på Styrsö i Göteborg.
Fastnade på Jensens med brudarna och har nu väntat desperat på mat
I över timman.
Somliga börjar äta av efträtterna på pappersmenyn.
Mina älskade pappskallar.

iphone med lukt.

Ni teknikutvecklande människor;
Skynda på , rappa.
Önskar att jag nu kunde appa så att bilden fick lukt.
Doft.
Ännu ett sinne.
Nu stannar endast det finaste med kvällens vackra blommande jasmine i mitt minne.
Kvällsblommor och kvällsluft om sommarkvällen.
Jag säger det. Sommarkväll.
Jag vet ju att denna sommar blir bra.
Gå ut och snosa lite. Sen snusa. Då inte det där svarta.
Mer det där snarkande.

Tack. Kropp.

Middag efter träning i Jönköping.
Det är som om smaklökarna tränas i takt med övriga kroppen under gympan,
för mat smakar sällan så gott och så mycket som när man har rört på sig dessförinnan.
Det är antagligen för att den fantastiska kroppen signalerar att den
just då är i extra stort behov av näring. Föda.
Förbryllande. Fantastiskt.
Kroppen är min riddare i gyllene rustning.
Nu, och jag hoppas en bra tid framöver.
Tack, kropp.

Bokat och klart.

Efter en förmiddag av packande inför morgondagens resa med vännerna
har jag nu tagit paus för lunch och Emmaboda-bokning.
Japp, det är bestämt.
Emmaboda får se upp.
I slutet av Juli kommer jag.
Glädje.

Folkbokför inför Emmabodafestivalen.

En av dagens punker på saker att ta tag i är av mer trevlig natur;
Jag ska besluta om jag ska till Emmaboda eller ej, och i så fall boka biljett.

Jag vill. Verkligen .
Har aldrig campat på festival förut, och det är jag både positivt och negativt inställd till
men det känns som något jag vill prova. Om man ska prova är nog Emmaboda bra då det är litet.
Musiken är utsökt i år.
Jag har frågat runt och många jag känner ska åka.
Känner dock att jag vill veta mer, och tänkte utföra en liten "folkbokföring" av
er eventuellt blivande festival-kompisar.
Vill veta vad man kan vänta sig.
Kommentera gärna om du vill berätta den goda nyheten för mig, att vi kommer
ses där (om jag väljer att boka). Här eller på fejjan.

http://www.emmabodafestivalen.se/

Minns förra årets Peace&Love sålänge...

Gått som katten runt het gröt.

"En svart katt" sa mamma och stelnade till igår kväll.
In till tv-soffan kom denna påpälsade varelse intrippande, och då måste sägas att
mina föräldrar inte är kattägare.
Kvällsbesök av katter är alltså att vänta om man har ytterdörren vidöppen om kvällarna.
Tur att vi har katt-vanan inne och kan bära ut, lätt som en plätt.
Fick dessutom en liten kelstund.

Dagens uppgifter rullar på.
Det är ärenden jag dragit på, som jag idag ska göra sak i att göra.
Jag ska sluta gå som katten runt het gröt.
Fast...katter är fina.
Drar slutsatsen att det finns fördelar med att dröja med ärenden ibland också.
Om man då går som katt..
Denna lilla ordvits kommer att roa mig under bank-och apotek-besöken denna förmiddag.

Styrka.

Blev under resans sista del.
Alldeles betagen, indragen
Förtollad av
Min bok.
Paulo Coeolhos "Vid floden Piedra satt jag mig ner och grät".
Behövde det. Känner det jag vill känna i hela kroppen.
Hängivet ordens alla ingjutna känslor.
Ger mening åt dess meningar.

I det samma kommer ännu ett av mina tidigare nämnda; paket av känslor.
Kärlek. Tillit och trygghet.
Bär huvudet högt och låter bröstkorgen presentera kroppen.
Nu kom harmonin i lyckorus.
Som en elektisk våg eller medryckande strömvirvel.
Starkt en stund. Just nu.

Utforskare om söndagen.

Ny dag och nya äventyr.
Med en risifrutti och en flaska vatten i kånken ger jag mig nu ut på lite vandring genom stan.
Får se vad som kan tänkas hända denna dag.
Där finns möjligheter.
Kanske slutar det med att jag läser min nya bok från en av platåerna vid Engelbrektskyrkan?
En välkänd favoritplats från min sida.
Nu kommer solen också. Måste iväg.

Lycklig på gatan.

Kommer hem till hemma igen och det är ljusare nu än det var på då studenterna rusade ut
från skolan i går. Eller förrgår. I fredags.
Den lilla parentesen är att det då var mitt på dagen och i skrivande stund kvart i fyra om morgonen.
Stockholmsnatt och ljust. Hetta.

Har haft en riktigt trevlig kväll där grannar, blivande läkare, Gotlänningar och annat trevligt folk har hamnat hipp som happ och umgåtts en hel natt utan bekymmer.
Riktigt trevligt.

Vandrar gatan hem. Lyckliga gatan som det ser ut.
Tack kära grannar, för en fin fest!

Är bjuden på fest hos en granne denna kväll.



Passande låt tycker jag.
Intressant och spännande att knappt känna någon där.
Kan inte säga annat än att det börjar kännas lite nervöst.
Nervöst på ett bra sätt.
Önska mig lycka till.

Josef.

Den här mannen har haft mycket att fira. Firat i dagarna två faktiskt.
Studenten igår. Födelsedag idag.
Tjugo år. Att kalla honom "mannen" är nu det mest korrekta man kan göra.

Grattis min vän. Min bror. Min Josef.
Jag är övertygad om att du har skrivit en viktig del av min historia.
Nu blev det lite egoistiskt. Ville bara gratta dig. Ha fokus på dig.
Vet dock inte hur jag kan prisa dig högre än att berätta för dig hur värdefull du är i mina ögon.
I mitt lite mer muskulösa, slemmiga organ. Mitt hjärta.


Jag tror på dig och hoppas att jag kan få göra det även i fortsättningen.
Gör verklighet av dina drömmar.

Grattis.

Kurerande bussresa.

Åter bussresa. Mannen brevid lyssnar på Håkan Hällström och därmed även jag.
Inte för att klaga. Glömde lurarna i Huskvarna så det är bra att han underhåller mig.
Bestämde mig för att resa på två röda.
Allt var bokat och klart men en plötslig huvudvärk och feberyra fick mig att tillbringa förmiddagen på alla fyra. Ok, det var för rimmets skull. Jag låg på rygg.
Trodde inte jag skull kunna resa mig utan att falla
Synd och skam, ville ju träffa alla
Nej
Timmar av sömn på bussen, nu in i solen,
Det får ge frisk humöret skjutsen.

Blixtrar inatt.

Sömnlös i flickrummet.
Dårar kör rally på gatan.
Blixtar sänder ljus utifrån.
Hemtrevlig smatter av regn.
Tryggheten är stor överallt. Förutom i min mage.
Det är något jag vill få fram.
Inser att man inte behöver vara ensam även om man kan.
Luften är tung och det känns som om jag ätit taggtråd.
Ännu en blixt. Ett ljusspel.

Hoppas på sol, studenten.

Tar tåget rakt in i grå moln.
Vet inte om det endast var metrologiskt menat.
Men men. Det fläktar.
Varför alltid detta?
När jag för en gångs skull inte själv har orsakat stormen.
Efter dessa år tycker jag att ett samtal skulle fungera som paraply.
Vill kunna vara den sol jag känner imorgon för studenterna.

Maxat vaxat.

Sätt på lite bra musik. För tillfället är det jag som bestämmer vad som är bra.
Lyssna på det jag rekommenderar. Kommenderar.
Dela min kväll med mig.
Det var till Vaxholm jag kom. T-bana och buss i en timma.

Vid detta mitt första Vaxholmsbesök var det turligt nog extra festlig stämning i den lilla staden.
Där var "Ångbåtens dag" eller något liknande och Lions hade ordnat marknad längs med kajen.
Te och lakritsremmar fanns på menyn.
Jag valde att inte köpa något av dessa födoämnen utan åt min medhavda matsäck.
Inte att förakta. Särskilt i och med spänningen som den båt som nästan körde på mig, ingav under denna måltid.

Knöt skorna på en brygga. Såg att "kajplats 21" fanns tillhands (eller fots) och tog det som ett bra tecken. Om detta undgåtts är 21 mitt turnummer. Vilket jag tjata om.
Nummer 21 då alltså.

Promenerade bland hus och letade badplats. En grillande familj tog upp hela det ställe som den Phånige fört mig till med sina appar så jag valde slutligen att sitta på en klippa i solen och lösa korsord.
Lite fläktar på magen och vågor upp på fotknölarna, så var jag nöjd.
Låg på klippan. Kände dess värme, lukt och form.
Hörde familjärt surr från trädgårdar.
Motorbåtars puttrande.
Skratt.
Tystnad och vågskvalp.

Slutligen (och skrämmande passande) hamnade jag på kyrkogården.
Det är inte så illa som det låter. Jag bara strosade igenom, lockad av mitt "utforsknings-sinne" och min stora förkärlek till vatten.Jo, de hade alltså vattenspridarna igång...
Rofyllt.

Jag lyckades verkligen komma in i "bara Vaxholm".
Alla sinnen var där. Och en stilla lycka.

Kicki åkte och prinsessan fick stanna kvar.

När Kicki och jag lämnade lägenheten i eftermiddags för att hon skulle med bussen ner till Huskvarna började jag inse.
Kände jag att jag verkligen skulle komma att sakna henne.
Tur att det bara kommer dröja någon dag innan vi ses igen.
Fast det är speciellt med umgänge i Stockholm. Och det kommer bli umgänge på mer bekant, småländsk mark då.

"Det enda jag saknat när du var hos mig var Desperate Housewifes" erkände jag för henne när vi gick tillsammans mot pendeltåget. Kanske låter det ytligt och fånigt men det stå för något så viktigt och så otroligt mycket mer. Att tillbringa några dagar med Kicki non-stop har fungerat över förväntan. Vi verkligen fungerar tillsammans, trots att det är dygnet runt.
Vi är som en ipod som synkar med itunes.
Vi blir liksom speciellt anpassade för varandra i vår egenhet, vår gemenskap.
Det har varit fint.
Är fint.

Kvar lämnade hon det mirakulöst skojiga SL-kortet (bilden) som hon till sitt stora förtret fick när hon skaffade sitt 3-dygnskort i måndags.
Jag blev glad.
Ett sådant kort hade jag velat ha när de kom till Prinsessbröllopet föregående sommar, men som tog slut.
Nu fick jag ett ändå. Ärvt av Kicki.
En bit prinsessa kvarlämnat av min prinsessa.
Så spejsat det är.

Vaxholm spontant.

Fick ett infall. Tänkte sol och svalka när Kicki flytt med bussen.
Packa väskan. Bytte sikte.
Kristineberg mot Lilla Essingen.
Varm tunnelbana och snygga människor bakom solbrillor.
Rättade min destination till ett efterlängtat Vaxholm.
Bussen ute i ingenstans men ingen alls.
Ska nog lyssna på Ingenting också nu när jag ändå inte är.
Sommarutflykt på egen hand.
Hoppas att där finns sand

Nu lever jag. Och svettas om låren.

Sinnets presentbord. Av längtan.

Sedan snart en vecka tillbaka har jag fått ta emot små paket av känslor.
Av glädje och värme. Varma vibrationer.
Brukar vara boom, brak , duns och allt är där.
Denna gång är jag mer...tänk symboliska och koordinerade symbolslag.
Vackert, skört och lite i taget.
Insåg under kvällens picknick i Hagaparken med Kicki och hennes moster att jag gillar denna nya trend. Att dessa försiktiga känslor inte behöver vara mindre.
De behöver inte vara fel och inte heller otrygga.
Tvärt om.
Vill berätta om så mycket som händer mig. Vill att du ska veta att de vecklas upp.
Bit för bit och lite i sänder.
Kanske är det nu det händer.

För några timmar sedan drog en ny värmevåg genom min kropp, mina sinnen.
Det var ännu ett paket jag öppnat.
Blir ivrig att dra av pappret på allt. Blir rädd för att jag bara inbillar mig.
Blir full av längtan efter någon som håller.

Salta brudar.

Ett lyckat bad i Kristinedal med min Kristin.
För dagen väntar Saltis.
Älskar att få lägga till -is.
Kanske lite is i drickan med. Det är varmt.

Kristinaren.

Lagar mat till mig och den andra medan hon duschar.
Det bär av mot svalkan i Kristinedal.
Hon den andra heter Kristin. Jag heter Karin.
Brudarna med stort K ska äga Stockholm några dagar.

En resas skrivlust.

Inser när jag sitter på bussen att jag saknar mina andra världar.
Känslan av att vilja, behöva, praktiskt taget leva på att skriva har inte infunnit sig alls under tiden jag varit i Huskvarna.
Det är inte så att jag påstår att det har varit härligt, rent av fantastiskt, att vara hemma och umgås med kära, älskade, människor – men det har fått mitt behov av att skriva att gå på sparlåga.
Nu, bara några timmar efter avresan från mamma trygga bo och kompisarnas öppna hjärtan
kommer behovet tillbaka. Påträngande och intensivt.
Är det så att jag nu funnit en väg till mig själv?
Via orden kan jag för första gången på riktigt acceptera ensamheten. Uppskatta den.
Tidigare är det endast ångest som givit mig en paus från omgivningen, och det blev inte en behaglig sådan vill jag lova.
Det kan vara så att jag har mer tid i skydd av tiden resan tar mig, det kan vara så att jag äntligen lugnar ner mig.

Äntligen kan jag se att saker i mitt liv klaffar, även om jag samtidigt märker att andra, tidigare vattentäta dammar läcker. Sipprar. Vet inte en ens längre om jag orkar laga dem igen.
En ny längtan har börjat spira inombords och långsamt, mycket långsamt, låter jag ett frö som vilat gro.

Glassa med Kacan.

Gårdagens smaksensation blev Ben&Jerry-glassen "Strawberry-cheese cake".
Av den Kacan vill alla ha en bit.
Att blanda Kaka med glass är ett koncept jag kommer anamma i sommar.
Ben&Jerrys får stämma mig om de misstycker.
Glass varje dag. Magen blir kall och glad.

Om några timmar lämnar bussen Jönköping med mig på. Upp till Stockis ska den gå.
Snitsigt.
Apropå glass så har jag lite i frysen där uppe.
Och ännu bättre, upphöjt i två :
1.Seven eleven finns överallt och de säljer yogurtglass
2. Glassbaren "18smaker" på söder gör gudomlig egen glass.

Glassa vidare gott folk. Det finns tydligen sådant.

Kvällens under.

Ett litet under eller två räddade kvällen.
Tänk dig att du är riktigt ledsen och ensam
Och så möts du av ett gäng tröstande, kärleksfulla människor man verkligen gillar.
Får hälsningar från resande fötter och sedan, som vore det inte nog,
får man en blombukett tillsammans med orden "du är vacker" när
man rödgråten går till bussen mitt i natten.
Det är välvilja och kärleksfullt.
Fever ray i öronen fortsätter kärleksbehandlingen.
Desperate houswifes väntar hemma.

Vill men kan inte sova.

Sommardag med sommargäng.
Badade på Axamobadet men nu är jag så trött av solen.
Vill ligga en stund i en svalkande säng.

"Jag kan, men vill inte sova" - vännernas nya ordspråk.
Sommarnätternas äkta sanning må jag säga.
Hoppas det inte var hemligt, orsakar bråk.

Inflyttningsfest och annat bus i sommarnatten.
Nu ska jag ut och äta glass.
Stryka runt i stan som katten.

Kvällens vinnande kärleksgest.

Sitter i köket efter att ännu en dag ha vänt dygnet upp och ner, bak och fram.
Denna gång, liksom de senaste andra, av fina skäl.

Att tillägna kvällen till min Fina Evelina som givit mig den finsate barens finaste flaska,
det är en liten sak om man ser till det stora i denna fina kvinnas kärleksfulla handling.
I de nu två och ett halvt år som jag frekvent besökt Bongo bar har denna flaska varit i mitt synfält. Frestande och lockande.
Sen kom Evelina in i mitt liv och räddade situationen.
Jag och fina flaskor, burkar eller andra behållare. Det är något visst.
Den kommer att få hedersplats i hyllan hemma i Stockholm. Påminna om min tjugoåriga sommar.

Extra trevligt när man hittar filmer som inte skulle vara annat än stillbilder
och där förklaringar sker:


www.facebook.com/video/video.php?v=1856601094992&ref=notif¬if_t=video_processed"

Rödvins-festis och härliga skaror.

Gårdagens skål: från Vätterstrandens traditionella "Öl-stock" med en "Rödvins-festis".
Det är så jag tackar för två fina kvällar i rad tillsammans med ett fint gäng.
Det fina gänget.
De på pinnen. Förlåt, stocken.
Trots att stora delar av denna skara personer kommer att lämna oss ett par veckor
hoppas jag att umgänge som detta kommer att hänga kvar under sommaren.
Även mer.

Nattlig poesi. För sent för att kunna låta bli.

Sällan så genomskinlig och självklar.
Så mycket av det som jag är.
Kom till mig och ge mig tröst med ord som ibland inte ens behöver sägas.
Knacka på min dörr. Banka om jag skulle tvivla. Ring i värsta fall på klockan och väck alla.
Närhet och trygghet skulle nära. För nu. För i natt.
Den natt som är skild från världens vardag.
Jag skulle vågat.
Det är tid vi pratar om.
Inget annat.
Bara tid.
Hoppas jag.
Jag förblir utan sömn. Tills jag somnar. Tillslut.
Jag menar det.

Glädje.

Djup och intensiv glädje för att jag vågar vara den jag vill vara.
Säger det jag vill säga.
Gör det jag vill göra.
Jag känner mycket och vet när det är läge att berätta.
Förstår gör man om man förstår.

Naken kärlek.

Det är vad jag känner för dagens glädjespridare i solskenet.
Kan bara öppet - naket - sant. Erkänna min kärlek till dem.