Urballat tidigt.

Morgontränar för första gången och inser att kroppen måste vänja sig lite vid detta.
Gillar konceptet - tidig sänggång med med favorit TV-doktor, lite te och en bok
Sedan okristligt tidig uppstigning med frukost och sakta lunk genom ett Stockholm som vaknar.
Blå himmel innan stadsstressen sätter in.
Men ack så lama mina muskler kändes.
Träning klockan sju är att ta i. Men jag vill vänja mig.
Jag gillar konceptet.
Träning är inte träning om inte allt omkring det klaffar.
Då är det istället självdestruktivt.
Jag pratar föda, vila, sjukdom.
Mental struktur.

På hemvägen hade Stockholm redan ballat ur.
Sopgubben hade blått hår och cyklisterna plingade på som galningar
för att vara tidigast på jobbet.
Kaffe i små pappersmuggar i var persons hand.
Bilköer.

Glömde jag tillägga att jag gillar urballat?