Moderskänslor på bussen.

Sitter på bussen upp till Stockholm och har äntligen lyckats få huvudet att sluta snurra.
En stress och en rädsla som legat i vassen och smugit de senaste dagarna har
idag visat sitt förvridna ansikte i stressen. Otillräckligheten.
Nog om det för nu. Det är alldeles naturligt och kommer och går.
Senare ska jag förklara vad jag tror att det grundar sig i.

Nu vill jag förklara den känsla som jag, denna bussfärd, har smittats av.
Några säten bakom mig sitter en mor med sitt barn.
Jag säger mor för att det är så det känns. Det är mer än mamma.
Att säga mamma är mer ett vardagligt epitet på vad vi kallar den kvinna som uppfostrar oss.
Mor är ett ord att använda när man syftar på moderskänslan.
Den där oförklarliga, varma känslan.
Jag borde inte beskriva den. Det är ännu ingenting jag begriper mig på.
Kanske inte att någon helt gör det.

Det luktar bebis om dom, och modern har samma bruna nyans på håret som jag.
Lika rosiga kinder som jag kan få i tid och otid.
Barnet sovandes i en liten ficka på magen.
Det är i situationer som dessa som jag verkligen inte har ålderskris.
Vill i stället bli äldre.
Och det är skönt att jag har dessa stunder också. De har varit få.

Så sent som för några timmar sedan fick jag känna på andra sidan av moderskapet.
Jag fick ta emot.
Det är det som är det fina. Mor. Det är alltid samma.
Mamma-rollen förändras allteftersom man blir äldre och klarar alla nästan på egen hand.
Moders-rollen däremot. Den slutar alltid att finnas.
Känslan till dig är densamma och får mig alltid trygg.

Tack mor.