Saknar brudar.

Tänk så fort det går att vänja sig vid något.
Efter att ha sovit tillsammans med sina brudar på ett loft i skärgården känns enkelsängen
i flickrummet ganska kal, ensam och svår-soven. Men man lär om.
Hoppas jag. Annars blir det kollektiv. Fast det skulle ju inte vara helt fel det.
Verkligen inte. Får helt enkelt inte lära om då. Kräva deras säng-sällskap.
Trötthet.
Ordnar med bilderna från semestrande stunder och glädjer mig åt vad jag ser.
Denna bild + Ida.
Kärlek.