Inser när jag sitter på bussen att jag saknar mina andra världar.
Känslan av att vilja, behöva, praktiskt taget leva på att skriva har inte infunnit sig alls under tiden jag varit i Huskvarna.
Det är inte så att jag påstår att det har varit härligt, rent av fantastiskt, att vara hemma och umgås med kära, älskade, människor – men det har fått mitt behov av att skriva att gå på sparlåga.
Nu, bara några timmar efter avresan från mamma trygga bo och kompisarnas öppna hjärtan
kommer behovet tillbaka. Påträngande och intensivt.
Är det så att jag nu funnit en väg till mig själv?
Via orden kan jag för första gången på riktigt acceptera ensamheten. Uppskatta den.
Tidigare är det endast ångest som givit mig en paus från omgivningen, och det blev inte en behaglig sådan vill jag lova.
Det kan vara så att jag har mer tid i skydd av tiden resan tar mig, det kan vara så att jag äntligen lugnar ner mig.
Äntligen kan jag se att saker i mitt liv klaffar, även om jag samtidigt märker att andra, tidigare vattentäta dammar läcker. Sipprar. Vet inte en ens längre om jag orkar laga dem igen.
En ny längtan har börjat spira inombords och långsamt, mycket långsamt, låter jag ett frö som vilat gro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar