Försöker sätta ord.

Brukar kasta iväg det jag känner.
Räddar mig. Delar med mig till dig.
Så mycket. Så utåt. Så överväldigande och ofta alldeles för starkt.
Det brukar inte vara svårt för mig att ta sats och prova.

Nu känns det inte likadant.

Får i detta fall svårt att göra som jag gjort.
Mitt vanliga sätt är att kasta ut alla känslor.
Fläka upp hjärtat.
Låta min måltavla få ta hand om det som vore det för glödande för mig att att klara av.
Hantera det jag inte kan.
Trots allt modigt att blotta. Öppna. Kasta ut ett liv.
Och visst har jag har kastat. Till och med i rätt riktning.
Men.
Men... tar någon emot ett
glödande klot från ingenstans?
Man duckar, stöter det ifrån sig.
Gör det självklara.
Självförsvarande. Blir rädd.
Inte konstigt att det inte fungerar på det sättet.
Kanske förstår jag det nu.
Men det har varit skönt när någon annan tar hand om mina ostyriga känslor.

Har plötsligt svårt att kasta.
Jag vill värma mig i glöden.
Vet inte om jag kan kasta bort mitt varma klot ännu.
Det krävs ögonkontakt för att veta att mottagaren inte missar.
Tappar hjärtat. Tappar taget.
Osäker på om det är mer eller mindre men det är helt och sant och ärligt.
Jag vet bara inte om jag klarar av att slunga ut det än.
Ge mig ett tecken.