Nu kommer det som jag inte trodde skulle komma.

Nu kommer ett inägg jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Blir nästan lite rädd för vart jag är på väg.

Nej inte rädd. Mer otroligt, ofantligt förvånad.

Jag ska snart ta pendeln för att gå på förfest.

En förfest som ska leda till Stureplan.
Ja, jag ska gå på Stureplan.
Och jag skriver om det.
Nej, det kan inte bli värre.
Men vad säger man. 20+ och det går bara utför.

Det börjar en resa vart ögonblick.

Sitter på tåget.
Känner när det börjar rulla.
Nyss var Jönköpings vätterstrand på min högra sida.
Nu är en höstdressad Huskvarnadal där.
Snart skog.
Nu skog.
Det är vackert här ändå, trots allt.
Trots att det är min barndomsstad.
Trots att jag mått dåligt här.
Att jag växt ur denna plats.
Trots att det inte var riktigt sant.
Trots allt.
Jag gillar det.

Påväg till Stockholm. Mitt delmål för nästkommande resa.
Jag ska iväg, ni vet.
Snart är jag redo.

Med min nya kärlek i örat -
http://www.youtube.com/watch?v=VR2_IDX8cqU&feature=youtube_gdata_player
- bör det av.
Det börjar, var ögonblick

Städar i iphoto. och vill lägga upp små guldkorn

Saknar att bevakas av bruden med linsen. Finis, Ninis, Kaninis. För dig vill jag alltid vara.

Maxat, spejsad bild. Kom ihåg att jag är hans dotter. Hoppas jag fick den coola genen.

En eftermiddag på hotellrummet på medborgarplatsen. Hopp i säng. Hett var det där- det var ju juli...

Avvinkar tågluffare.

Nu har dom åkt - ni som missat det.
Lou och Thorstis vinkades av från Jönköpings tågstation tidigare denna dag.
Tågluff here they come.
Östra Europa kommer vara osäkrat en måndad framöver från och med nu.
Inte för att de kommer vara borta sådär hysteriskt länge, men jag kan inte låta bli sakna endel redan nu.
Nästa gång är det jag som tuffar iväg. Det måste det vara.

Olust ger lust.

Kommer aldrig att glömma det en vän tröstade mig med en gång när jag led av brustet hjärta.

Att det är då man målar, skapar, som allra bäst.

Det är nog sant.
Även om jag inte brustit än ger jobbiga vibbar mig önskan om att skapa.
Lusten. Olusten.
Det ger något bra med det hela.
Trots allt.
Det är som att det bara rinner ut ur hjärtat när man inte längre är intakt.
Logiskt.

Det går bra nu. utan någonting alls.

Busar och rusar av koffein och choklad med päronen.
både Conferans-sådanna, köpta på Willys fruktavdelning, och de-mer-mänskliga-sådana, som jag har att tacka mitt liv för.
Nog om päron.
Föräldrar liksom frukter.
Nog av att måla upp allt hysteriskt mycket.
(Men vad skulle jag skriva här för om jag inte älskar utsvävningar?)

Till saken och poängen.
Den är nog faktiskt just sådan att jag för tillfället, och för en gångs skull,
faktiskt inte har någon poäng.
Inte en sak eller en uppgift: och jag känner mig så otroligt tillfreds ändå.
Det var nog bara det jag ville säga.
Att det går bra ändå.
Det trodde jag aldrig.
Det trodde jag inte ens när jag vaknade på morgonen i förrgår ens.
Det går bra nu.

Tom fullhet. och centrum

Att tomhet och fullhet kan bli samma sak är alltså ett faktum.
Då åsyftas inte fullhet i fråga om alkohol utan snarare motsatsen till tom.
Hittar bara inga fina synonymer just nu.
Det är ju just det.
Jag är tom för att jag är full. Och jag blir full av att vara tom.
En sak blir allt när det inte längre finns.
Ganska typiskt och dumt och irriterande och fruktansvärt frustrerande.

Sedan undrar jag vem av mina nära och kära som insett detta,
och med ord och framför allt utan visor,
skrivit in mitt nummer på Centrums sms-lista.
Då med den andra typ av fullhet i syfte för mig antar jag.
Någon som vill ge sig till känna?

Mindre än en timma av tjugo år.

Nu är det mindre än en timma kvar av de tjugo första åren av mitt liv.
Jag har nog förstått det nu. Men vad skulle det göra för skillnad - egentligen.
Inte för att jag kommer att märka att min kropp har åldrats något särskilt över natten.
Inte för att mitt sinne kommer att bli extra gammalt och vist bara för att klockans visare går över
gränsen till den 21 september.
Årsdagen av min födelse.

Men ändå.
Det känns. och det pirrar lite.
Inte sådär behagligt som det gjorde när man var liten och knappt kunde bärga sig tills
mamma och pappa sjungande skulle komma in och väcka än med tårta och sång.
Nej. Mer åt det håller som får mig att inse att jag håller på att gå in i en ny tid. En ny ålder.

Vänta nu, min nojjiga fröken. Det blir en ny dag. Inte mer och inte mindre.

Louie.Louie.

Louie Louie.
Som en liten hyllning kommer låten till min egen Louie.
Hon lyste upp min dag.

Kom ihåg att man inte alltid behöver rättfärdiga alla beslut.
intuition? Något att minnas i vilket fall.

Louie Louie. Det här är nog 16 år sedan nu.

Sänder kärlek.

Det stakade sig. Fastnade. Fick allt att stå alldeles stilla.
När det åter tinade kom det hulkande fram, med salta droppar som svar på
oväntad information.
Överväldigar och förlamar.
Tömmer med ord och pastell. Försöker bygga upp igen för de som verkligen behöver.
Sänder kärlek de de som behöver och vill ha.

Denna brukar hjälpa mig.

Handskas med orden.

Har känt och tänkt. och pluggat. Och sen tänkt och känt lite till.
Sen ritade jag och kom fram till att det var ord som krävdes.

Det kanske inte riktigt var denna typ av ord jag hade i åtanke - men det är en bra start.
Nu vet jag vilket riktning jag ska ta från startlinjen i alla fall.

Sitter i min tröja med händer, på vilka de mänskliga rättigheterna står skrivna.
Rättigheter.
Jag ska minnas det. Jag har skyldighet att respektera mina egna rättigheter.
Det är inte att förglömma.
Rättighet att handskas med orden.

Skogen kom till mig.

Drar upp rullgardinen för att de vilket väder som väntar mig därute.
Vi ska ju ut i skogen idag om inte regnet bestämmer sig för att gå ut dit först..
Möts då av en förvånande syn i min blomkruka:
Naturupplevelser på nära håll.
Det har under natten växt upp gula svampar i min palm.
OOps. Kantarellstuvning ikväll kanske?

Vem behöver skog när man har krukväxter.

Bildar er en uppfattning

Kan inte för stunden känna det där efterlängtade
men blir när jag skriver påmind om att jag har det.
Det kom flera gånger under dagen och bara värmde. Tog mig bort en stund.
Uppenbarligen satte det mig också åter på plats.

Kanske är det för typiskt av mig men - jag gillar verkligen min bok.
Zahiren - av Paulo Coelho. Det är lite som jag kan vara.
Kladdkacan.

Nu borde jag stänga ner skärmen.
Hela skolan ska ju ut i skogen imorgon.

så mycket bilder. Ville bara bilda er en uppfattning av livet.

Alltid roar man någon.

Ny kreativ skoldag väntar.
Är den inte trevligt med grodor i väskan?
Ett litet fodral kan göra mycket. Eller så var det matte-koman som spelade ett spratt.

Förberedande.

Förbereder oss.
Detta eviga förberedande.
Denna gång för att gå ut och roa.

Gör man någonsin någonting som inte skulle kunna katalogiseras som "förberedelse"?
Jag tror inte det.
Ingenting blir någonsin färdigt. Om man inte väljer att avsluta.
Om alla vill kan allting bli mer än vad det redan är.

Jag förbereder mig själv för livet.
Eller mer kortsiktigt: för att gå ut och käka med pappa.

Känna lite glädje.

Födelsedagsshoppat med min käre fader i Septembersol.
Efter några timmars vila ska middag intas och fransk film ses.
Äter äpple med kniv, doppar i örtsalt och kanel.

Nu kändes allt betydligt mycket bättre.

Meningslösa rader om meningslösa saker.
Men. Vad spelar det för roll om man får känna glädje för en stund?

Vill vilja.

Jag vet ju hur det är.
Vad alla sagt från början. Det som jag vet att alla varnat mig för.
Ändå känner rinner det bort när förståndet tar över ibland.

Utan att egentligen veta vad, vet jag att jag vill vilja.
Alltid, konstant och varje gång ska jag var med.
Jag vill för för att jag ska orka.
Orka för att ha ett drägligt liv.

Trots all kan det vara bra. Det vet jag.
Liten bit till.

inrutad.

Försöker skriva på arbeten.
Det går inte alldeles som jag tänkt mig.
Fast det gör i och för sig inte mycket.
Skriver här istället.
För jag hade en tomhet. Har nog fortfarande.

Blir alltid lika förvånad när en styrka kan både växa och avta.
Ingenting är statiskt.
Är fortfarande sådan att jag vill berätta allt om hur jag tycker, känner, tänker.
Annars grubblar jag som nu.
Blir inrutad.

Ibland suddas rutan ut. Kanske nu.
När känslan av rädsla tar slut.

Det skulle vara skönt.
Från den här sidan är det skönt att ingenting är statiskt.
Jag kommer inte vara inrutad för alltid.

Bildbevis.

Bildbevis på gårdagens påstående.
Eller mer tillvägagångssätt.

Fönster-spaning på gång här igen. Det har regnat.
Mitt huvud känns tungt.

Förlösande tårar. Men det hände.

Det är här, precis nu i denna stund som jag för första gången känner det.
”Jag är en hel människa” Behöver aldrig mer vara rädd för den totala övergivandet.
Aldrig mer tvingas in i någon annans liv för att ha en roll att fylla.
Trots det så vill jag vara med.
Jag kommer fortsätta vilja känna närhet och dela upplevelser, drömmar och mål med andra.
Nästan allt är sig likt. Enda skillnaden är att jag nu gör det för att jag vill.
Det tog ett bra tag att förstå det. Många, långa år att inse att den saknad jag känt inte
skulle kunna fyllas av någon.
Jag är inte någon. Jag är jag.
Den lärdomen ska jag hålla fast vid.

Efter träningen idag fylldes mina ögon med tårar.
Det var insikten som förlöste hårda knutar.
Hem gick jag stolt.
Rakt. Ville möta allas ögon.

Inte alltid stark.

Efter att ha varit på föreläsning i skolan kommer
jag hem - i senaste laget - för att tröst-läsa i Mattillåtet
av Gisela Van Det Ster. Min husgud och allra bästa dietist.

Hälsa i all ära. Men just nu saknar jag ord för att beskriva frustrationen
av att sitta och ta emot kostråd av en elittränare .
Jag är nog inte riktigt redo att alltid orka vara stark.

Ordens närvaro.

Sprang över gränsen till Solna i min andrahands-nya tröja med stora fina blommor på.
Så förlösande i kvällsluften.
Te och filmjölk. Frysta bär, valnötter och trädgårdens gråpäron.

Varm dusch och lugn musik.
Ibland hjälper det att sätta orden på plats för att på riktigt känna dess närvaro.
Det är därför, och enbart därför som jag väljer att skriva dom här.

Morgonspanande.

Morgonsysslor och kaffe i fönstret.
Mannen på gatan utanför har solglasögon och kavaj.
Det är inte över riktigt än.
Värmandet. Svärmandet.

Det är det aldrig.
Jag har en plan.

Skaffa 42 skyddade kvadrat.

Att resa i allmänhet - och med buss i synnerhet -
får mig alltid att känna mig så närvarande.
Så nu.
Så skyddad och bara för mig själv.

Borde göra till uppgift att förvandla mina 42 kvadrat till en yta med samma
godgörande effekt.
Det blir nästa projekt i hjärnkontoret.

Det är något visst.

Det är något visst med rese-kamrater.
Det finns en fördel med rese-krångel.
För varandra okända människor börjar prata med varandra.
Tur att det inte behöver vara värre kriser som för oss samman.

Det är något visst med grönskan i skogen mellan Norrköping och Stockholm.
När hjärtat brann i Småländsk skog tidigare denna resa kunde jag använda orden.
Det är jag tacksam över.

Matte i Beirut. Förlåt - med.

Sitter i köket i Huskvarna och matar in matematiska räkneregler.
Försöker se dom.
Förstå dom.
Lyssnar samtidigt på nytt material från Beirut.
Bandet, inte staden.

http://beirutband.com/

Bussmemoarer.

Första gången bussen varit försenad när jag ska fara neråt landet.
Är omringad av mörk skog utanför rutan.
Har sett himlen släckas då solen gick ner över Linköpings slätter.
Påminde om en kväll jag vill hålla nära mitt hjärta. Kvar i mitt minne.

Snart är jag framme.

Förvirrande, men ack så sanna, ord om torsdagen.

Torsdag morgon och solen skiner utanför fönstret.
Så var det även igår fram tills himlen öppnade sig och åskan började dåna.
Fick mig att inse.
Jag uppskattar åskan och regnet som attackerar från ingenstans.
Jag gillar solen som skiner trots att himlen är genomgrå.
Nu vet jag inte vad som är sant längre.
Fast spelar det någon roll?
Trots allt är jag aldrig ensam.