Mindre än en timma av tjugo år.

Nu är det mindre än en timma kvar av de tjugo första åren av mitt liv.
Jag har nog förstått det nu. Men vad skulle det göra för skillnad - egentligen.
Inte för att jag kommer att märka att min kropp har åldrats något särskilt över natten.
Inte för att mitt sinne kommer att bli extra gammalt och vist bara för att klockans visare går över
gränsen till den 21 september.
Årsdagen av min födelse.

Men ändå.
Det känns. och det pirrar lite.
Inte sådär behagligt som det gjorde när man var liten och knappt kunde bärga sig tills
mamma och pappa sjungande skulle komma in och väcka än med tårta och sång.
Nej. Mer åt det håller som får mig att inse att jag håller på att gå in i en ny tid. En ny ålder.

Vänta nu, min nojjiga fröken. Det blir en ny dag. Inte mer och inte mindre.