Förlösande tårar. Men det hände.

Det är här, precis nu i denna stund som jag för första gången känner det.
”Jag är en hel människa” Behöver aldrig mer vara rädd för den totala övergivandet.
Aldrig mer tvingas in i någon annans liv för att ha en roll att fylla.
Trots det så vill jag vara med.
Jag kommer fortsätta vilja känna närhet och dela upplevelser, drömmar och mål med andra.
Nästan allt är sig likt. Enda skillnaden är att jag nu gör det för att jag vill.
Det tog ett bra tag att förstå det. Många, långa år att inse att den saknad jag känt inte
skulle kunna fyllas av någon.
Jag är inte någon. Jag är jag.
Den lärdomen ska jag hålla fast vid.

Efter träningen idag fylldes mina ögon med tårar.
Det var insikten som förlöste hårda knutar.
Hem gick jag stolt.
Rakt. Ville möta allas ögon.