inrutad.

Försöker skriva på arbeten.
Det går inte alldeles som jag tänkt mig.
Fast det gör i och för sig inte mycket.
Skriver här istället.
För jag hade en tomhet. Har nog fortfarande.

Blir alltid lika förvånad när en styrka kan både växa och avta.
Ingenting är statiskt.
Är fortfarande sådan att jag vill berätta allt om hur jag tycker, känner, tänker.
Annars grubblar jag som nu.
Blir inrutad.

Ibland suddas rutan ut. Kanske nu.
När känslan av rädsla tar slut.

Det skulle vara skönt.
Från den här sidan är det skönt att ingenting är statiskt.
Jag kommer inte vara inrutad för alltid.