både Conferans-sådanna, köpta på Willys fruktavdelning, och de-mer-mänskliga-sådana, som jag har att tacka mitt liv för.
Nog om päron.
Föräldrar liksom frukter.
Nog av att måla upp allt hysteriskt mycket.
(Men vad skulle jag skriva här för om jag inte älskar utsvävningar?)
Till saken och poängen.
Den är nog faktiskt just sådan att jag för tillfället, och för en gångs skull,
faktiskt inte har någon poäng.
Inte en sak eller en uppgift: och jag känner mig så otroligt tillfreds ändå.
Det var nog bara det jag ville säga.
Att det går bra ändå.
Det trodde jag aldrig.
Det trodde jag inte ens när jag vaknade på morgonen i förrgår ens.
Det går bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar