Gott folk. Gott år. Ett nytt sådant.

Nu sitter jag och förbereder kvällens nyårshälsning.
Dricker öl och vilar upp mig i lugnet före stormen.
Om en kvart kommer gästerna och middag och upptåg och vänner tar sin början.

Nu är det före. Snart är det efter och då är det goda nya året här.
Så jag passar på. Gott nytt år.

Nyårsbebis.

Titta titta titta.
Idag var dagen när jag hittade en minipaprika inuti storpaprikan.
Kanske är det ett nyårstecken. Nej, usch. Skärpning nu blir jag ju rädd.
Hoppas inte någon mer tolkade som jag.
Uppenbarligen älskar jag mellanrummet mellan raderna...
Ville mest visa dagens fynd. Har inte kunnat släppa det sedan jag
fanne en bebispaprika som liten..
Somliga bloggar om kläd-fynd, andra om mer vegetabila sådana...

paprikapuss

Vänder ryggen till.

Överväldigar mig själv med tankar på att detta år bara har 22 timmar kvar.
Otroligt fåniga räknefasoner jag håller på med.
Borde antagligen skärpa mig och skaffa mig ett liv
men det är lättare sagt än gjort såhär i ett ensamt kök
klockan 2 på natten den sista av decembers dagar.
Nej. Ett slut. Egentligen inte mer än som alla andra dagar, timmar, minuter sekunder
tar slut men ändå ett tillfälle som alltid inbjuder till mer eftertanke
på att tiden verkligen går.
Kanske borde man inse detta oftare.
Jag vänder ryggen från det som varit och fortsätter fram.
Fast...det gamla sipprar in..

Detaljer som är bra.

Dagen går mot sitt slut och så även året.
Brukade tänka att jag ogillade slut när jag var liten.

Kanske gör jag det fortfarande men det är inget jag tänker fokusera på för tillfället.
Har som plan att klura på allt jag faktiskt tycker om istället.

Jag tycker om när solljus fångas på en undersidan av en flygande fågel,
och jag gillar päron med örtsalt och kanel.

Jag uppskattar att att lägga mig i sängen med nytvättat hår
och jag älskar känslan av att känna en långkjol blåsa mot bara ben.

Jag blir glad när pendeltåget får signal-fel och man läser en bra bok,
och jag älskar att tänka på (o)viktiga detaljer.

Lite kärlek i ett försök att värma kvällen.

Jullov.morgon.nostalgi

Vaknar och känner morgontröttheten i hela kroppen.
Synd bara att det inte är morgon längre. Eller får man lov att kalla de jullovsmorgon klockan tolv på dagen?
Ute är himlen blå. Vet inte vad jag väntar på. Ut och njut av ljuset.
Kan inte längre skylla på att dygnet är mörkt var timma längre och därför
sova hela dagen och vaka hela natten.
Fast varför skylla på något. Kör bara på. Bäst så.

Tänker på en sak när jag sitter med kaffet bredvid.
På en lukt jag fått känna ofta nu när min farmor brutit lårbenet.
Sjukhus, och inte sjukhus i sig utan sjukhusfika. Den där kombinationen av sterilitet och sötma.
Kaffe.
En lukt som får det att sticka i näsa och ögon.
En lukt som får mig att minnas trots att livet fört mig någon helt annanstans.
En lukt som för alltid kommer att förknippas med både maximal trygghet och maximal skräck.
Det är en lukt jag aldrig ska vara involverad i igen.
Tänker inte ens säga ordet, men nyårsskiften får mig alltid nostalgisk.
Ska du fika på sjukhus så tänk inte på mig.
Jag har kommit längre bort än så.

Åt upp tomten.

Nu är det jul och jag börjar denna julafton med att äta upp tomten.
Shit.
Det kanske inte var taktiskt.

Väntar till efter Kalle nästa år.

Så är det.

Längesedan jag lockades till att skriva.
Händerna har varit för upptagna och hjärnan för trött.
Eller tvärt om.
Känner att bara det faktum att julen är här
och ledighet tar till ger min lusten åter finna orden.
Finna dom och fånga dom.
Läsa dom och lyssna hur dom låter när jag läser dom tyst för mig själv.

Det är därför jag älskar orden. För den ljuvliga känslan de ger när de sätts samman till en melodi.

Ligger på madrassen i min, av mamma, julpyntadade källarvrå där jag numera sover.
Vill få egenheten i att inte ligga vägg i vägg med föräldrarna.
Ha en våning emellan.
Vänjer sig snabbt med att bo ensam.
Klarar mer när man måste.
Tänkte på det tidigare denna kväll då jag släpade alla kassar och väskor från min dörr till cityterminalen. Visst hade jag ont i både axlar och leder, och visst skar handtagen in i händerna
-men. I Stockholm måste jag kunna. Kan inte ringa mamma.
Kan inte få hjälpen utan ansträngning.
Det är bra. Förstår att jag klarar mer då. Att man klarar mer då.
Det är vad jag tror i alla fall.

Så är det.

Mitt huvud befinner sig inte där det borde, trots att kroppen känner sig tungt närvarande.
Trötthet som tynger och sprudlande livslust som övergår till en matt känsla av intet.
Återigen skriver jag några ord om pendlande, om känslor.
Om svängningar och vändningar.
Har en situation från häromkvällen som träffsäkert exempel på detta.
En fest som vänder från glädje till tårar innan någon hinner förstå eller bli förvarnad.
Visserligen är det så det måste vara om man ska få en stark reaktion. Plötsligheten.
Jag vet. Det är jag som brukar behärska den ädla konsten att spela över.
Stämningsändring och utbrott.
Framkalla känslor hos andra med instabilitet i mina egna.

Även om det är svårt i situationen har jag nu märkt att det kan vara minst lika svårt för omgivningen. Intressant och viktigt lärdom. Har en vän jag vill berätta det för.
Att jag förstår vad som offrades för dessa dramor under så många år.

Kanske får jag det snart, ska trots allt med bussen snart.
Ner till mamma och julstämningen.

Trots allt. Smek mig över håret.

Ligger i sängen. På spikmatta. Med Sigur Ros.
Har varit vaken i ungefär 36 h i sträck.
Till på köpet i ett land som tydligen visar sig från sin mörka sida nästan 24.7.
Förutom alla nämnda tecken på trötthet har jag varit nära att somna nästan konstant sedan
jag borde gått upp i morse.
var på Lussevaka på i en av SF:s gamla hederliga biosalonger under natten som var.

Ändå ligger jag här igen. Vrider och vänder.
Väl tillåten kommer inte sömnen.
Bara påträngande avstängdhet och tankar i tusental.
Ge mig sällskap och närhet.
Smek mig över håret och andas så nära
att jag vet att jag inte är ensam.
Inte behöver lösa alla världens bekymmer på egen hand
även denna natt.
Ha mig i din närhet som om jag vore en ensamgående katt.

Varför ska samhället misstolka fina gester.
Jag menar väl.
Varför inte dela sin värme med gäster?

Lysande njurar och julkänsla.

Vaknade idag och fann gräsmattan vit. Frost, snö eller vad nu nu väljer att kalla det
men likväl var det decemberkylan som slutligen valt att visa sig.
Med hopp om att inte ha det lika halkigt ombord på stockholmsbussen
som det var att gå gatorna fram i kängor idag är jag åter på väg hem.
Eller, jag är visst på väg hem vart jag än reser verkar det som -
men vad säger man, home is where your heart is?
Det är då tur att jag har hjärtat med mig överallt
Och inte som på Grey´s Anatomy, vilken är den serie jag för tillfället missbrukar som
lugnande medel. Eller mer lyckopiller kanske.
Där har dom precis tagit ut diverse organ ur kroppar och till på köpet sparat
njurar i burkar. Som lyser. (!)
Lyckligtvis har har adventsljusstakar som upplysning i mitt hem istället.
Och på så vis återgår jag till december och julkänsla.
Som bilden säger : Mammas saffranspankakor. Där snackar vi.
Mumma. och julen är här.

Kicka och det ljusnar.

Det är mörka tider och man måste vara hård mot dom hårda
oavsett om det innebär sig själv eller någon annan.
Bit ihop och slå ifrån problemen.
Sparka ifrån.
Skriver nu för att visa på min självbevarelsedrift.

Hittade intressanta nyheter på internet och fann orden
obegripliga att förstå emotionellt även om de taktiken i praktiken
går in allt för bra.
Nämner inte mer än jag behöver men menar ändå vad jag säger;

Är det så man vill framstå?
Gullad med?
Omhändetagen när man inte orkar mer bara för att få bekräftelsen av att människor i ens omgivning finns där och säger kärleksord när man är nere?
Jag vill bli älskad även när jag mår bra.

Det är ju hon som är hon som är jag.

Går det inte att bli uppskattad glad som ledsen i dagens samhälle.
Snälla.Sluta.
Måste sluta. Arg för att behöva framstå.
Livet går bara inta att motstå.
Kanske är det därför jag inte vill förstå det där längre.
För det har ljusnat.