Så är det.

Längesedan jag lockades till att skriva.
Händerna har varit för upptagna och hjärnan för trött.
Eller tvärt om.
Känner att bara det faktum att julen är här
och ledighet tar till ger min lusten åter finna orden.
Finna dom och fånga dom.
Läsa dom och lyssna hur dom låter när jag läser dom tyst för mig själv.

Det är därför jag älskar orden. För den ljuvliga känslan de ger när de sätts samman till en melodi.

Ligger på madrassen i min, av mamma, julpyntadade källarvrå där jag numera sover.
Vill få egenheten i att inte ligga vägg i vägg med föräldrarna.
Ha en våning emellan.
Vänjer sig snabbt med att bo ensam.
Klarar mer när man måste.
Tänkte på det tidigare denna kväll då jag släpade alla kassar och väskor från min dörr till cityterminalen. Visst hade jag ont i både axlar och leder, och visst skar handtagen in i händerna
-men. I Stockholm måste jag kunna. Kan inte ringa mamma.
Kan inte få hjälpen utan ansträngning.
Det är bra. Förstår att jag klarar mer då. Att man klarar mer då.
Det är vad jag tror i alla fall.

Så är det.