Hjässan fri eller beklämt beklädd?

Kommer hem från en kväll med min sk. ToalettTjej Ellen. Kalla henne TT.
Eller mer heldygn än kväll.
En onsdagskväll med övernattning följt av en långdag i skolan, följt av
piercande av hennes öra, följt av torsdagshäng på Marie Laveau,
följt av rostat bröd, keso och trötthet.
Följt av glädje.

Följt av funderingar på alla de huvudbonader vi under kvällen observerade.
Där var främst "indiekid-mössor" och gubbkepsar, men även hattar och truckerkepsar.
Vi bode haft Snook där som bett dem ta av sig sina sistnämnda plagg...

Illa. Mitt huvud är bara klätt av ett lager trötthet. Och glädje. Och hopp.
Jag är så glad. Åt det. Ok, min jacka har en luva, men inget annat täcker hjässan.
Jag kan inte leva på annat sätt än att se fram emot det som händer.
Annat kan jag inte göra.
Låt mig vara fri.Fast jag vill vara nära.
Jag är nära mig. På så sätt kan jag bli nära dig.

Onsdag av hjärtats lust

Det har varit en onsdag av att följa sitt hjärta.
Och det gick bra.
Jag vaknade upp lagom för att konstatera att "min pendel går exakt just nu"
efter att ha legat och halvslummrat med vetskapen om att något var fel.
Hanna Hellquists röst ska inte komma ut ur klockradion när det är tid för mig att stiga upp.
Fast det är egentligen en och enhalv timma tidigare det.
Lite sen, men kunde ändå njuta av solen på perrongen då frukosten intogs på resande fot så att säga.
Hann i tid till Samhällskunskapen och det besök från amnesty som dagens lektion bjöd på.
Den viktigaste lektionen - jag greps inte av stresspanik av översovningen.

Bärande upp saker till skolans huvudbyggnads vind fick jag glädjen att uppleva detta vackra gamla utrymme. Påminner mig om min atelje på min vind i Huskvarna.
Saknar lite för mycket. Kanske bore ta och ockupera skolans vind...nästa år kommer faktiskt skolans konstlinje till samma byggnader som oss andra. Den har legat i Sumpan förut och det bådar gott att få dem närmre...möjligheter?

Plugg i sol i flera timmar. Garanterat gör det resultat på humöret och inlärningen.
Kaffe och matte och fullutrustat pennfack i solen. mummma.

Av en händelse kom min eftermiddag att sluta på ett yogapass i skolans "höga sal".
Jag visste egentligen om att att det hölls en yogaklass där om onsdagarna men hade helt förträngt det. Den fina tjejen som leder passet kom ut och frågade mig då jag gick förbi för att gå till toaletten och - som ni förstår - jag tog chansen.
Grymt. Hela jag är så avslappnad.
Tillochmed rösten är lugnare. Mörkare.
En underbar timmar som verkligen får en att känna harmoni.

Jag har nog lyckats följa mitt hjärta idag och har varit så medvetet nöjd.
Oj så nöjd.

Jag är fortfarande nöjd, nyduschad och i silkesmorgonrock skriver jag i väntan på att gå på "Quiz" på Morfar Ginko ikväll. Äntligen.

Intryck och uttryck

Det som gör att jag klara mig igenom allt det där är allt det här.
Jag inser nu att det jag förut var rädd för att förlora om jag blev frisk var uttrycket som ångesten kan ta. Det konstruktiva, kreativa.
Idag kan jag förstå att en känsla är en känsla.Jag kan var lika uttrycksfull i glädje som i sorg.
Allt behövs. Och jag uppskattar det. Er alla.
De som förgyller.
Och just nu älskar jag min säng.
Godnatt

Barca Bokad. Beundrandsvärd

Jag har legat efter i humör och sömn på sista tiden. De senaste dagarna.
Nu har det släppt.
Jag har gjort något beundransvärt som jag är stolt över.
Glad över. Euforisk över.
Och sen har jag bokat en resa till mina brudar.
Barcelona - here I come

Lika otroligt hemskt ledsen och rädd som jag var igår vid den här tiden.
Lika otroligt fantastiskt glad och sprudlande är jag i detta nu.

Värt (?) japp

På en tidsmässigt osommrig buss

Dagen börjar tidigt. Redan vi midnatt satt jag ju och skrev.
Redan vid fem steg jag åter upp för att i zombie-style ta mig in till Jönköpings resecentrum.
Mamma skjutsar. Kära lilla mamma.
En kopp kaffe i en mugg med pressbyråns logga runt om och en grymt färsk kanelbulle.
Det fick bli mitt avsked till den lilla staden för ett tag.
Redan nu, klockan tio (eller enligt bussens osommriga klocka - nio) värmer solen
genom sidofönstren så att jag sitter i bara linne och är varm ändå.
Ignorerar snön som ligger längs vägkanterna och accepterar sommartidens intrång.
En dag till.
Rent av välkomnar.
Det är nu det är, mina vänner.
Det är nu det är.
Och jag kanske är något som rimmar på det.
Kanske det.

Sömnlöshet för lilla Karin.

Går upp ur sängen och ner för trappan. Jag kan inte sova.
Min dator ligger på köksbordet och lyser och väntar på att om bara några timmar bli nedpackad i sitt fodral.
Tänker på andra sömnlösa nätter och funderar ut vad man kan göra.
När jag var liten och inte kunde sova, eller i alla fall inte ville det, brukade jag
smyga upp och börja leka med något, så tyst så tyst för att inte mamma skulle komma och säga till mig. Jag minns särskilt en gång då jag lyckades förvandla hela mitt rum till en stor koja.
Jag hade antagligen resonerat som så att det skulle bli lättare att sova om jag bara hade ett tryggt litet hus att göra det i.
Mamma blev ganska arg när hon upptäckte mig.
Idag inser jag att det hon blev mest upprörd inte var att jag var uppe ur sängen utan över att jag dragit fram varenda sak i rummet. Tänk så skönt att bara ha det att oroa sig för.
Att mamma skulle upptäcka att jag var busig. Om det vore så.
Kanske borde gå och bygga mig en koja på stört. Det kanske skulle hjälpa.
Det var alltid en favorit att leka att jag stod inför ett hot i någon form.
En naturkatastrof, ett krig eller något annat av obehag.
Sedan skulle jag lösa detta. Lösa det genom att bygga ett bo, en fristad - oftast av kuddar och filtar och annat som kunde tänkas vara behagligt.Lagra upp och skaffa fysisk trygghet. Mjukhet. När ett regnoväder var på inkommande och jag sprang fram och tillbaka genom trädgården för att hinna bygga ett bo i uterummet för att sedan kunna ligga där och känna mig trygg sen när regnet forsade ner. Visst kunde jag ha varit trygg inomhus, men då hade jag heller aldrig fått känna på spänningen och stressen innan tryggheten.
Pressar fram känslor för att få leva så mycket som möjligt.

Jag gillar mitt nya sätt att hantera sömnlösheten på. Att skriva och genom fingertopparna och datorns tangenter få återse lilla Karin för en stund. Minnas något man egentligen inte minns.

Det var skönt det när man lekte och det var natt. I leken alltså. Jag minns att jag ibland önskade att dessa "nätter" skulle pågå längre.När man låg i den buske man utsett till hus och bara kände doften av klorofyll - ja, jag har alltid tänkt att de är klorofyll som gröna växter luktar. Jag skulle gärna få del av det lugnet nu. Ja, det får jag av minnena.
Lugn
Jag har visst varit liten en gång.Och det är jag visst fortfarande ibland.

Söndag i vanlig ordning. eller i mitt huvud oordning. Men det är det normala tillståndet så kanske är min ordning oordning.

Sitter i förväntan på att få prata med min Lou. Hoppas även på Billy att glädja med sin närvaro.
Kommer bli spännande att se om jag nu kan hantera skype på egen hand...

Ja, och så gav en dag av effektivt pluggande framsteg. Efter några tal kvar att ta upp med en som kan har jag lyckats. Ren lycka.
Att det kan vara så kul med matte.När man kommer vidare och förstår.

Imorgon går bussen med mig mot Stockholm. Klockan 06.20.
Det är tidigt.
Det är konstigt.
Söndagsnojjan biter tag med full kraft och jag blir den lilla Karin som inte vill
gå till skolan dagen därpå för att hon är livrädd för att inte glosprovet ska gå bra.
Jag var alltid väldigt mån om om mina glosböcker.
Och om annat.

Får ta och skärpa mig, packa väskan och försätta min i en filmisk trans.
Ännu en film om andravärldskriget väntar på mig och pappa därinne vid ehm...burklocket(kan ju inte säga burk till en platt-tv?)
Kanske inte motverkar obehag, men känslan flyttas i alla fall ut ur min kropp för några timmar.

Jag vet att jag brukar bli glad när man rullar in på centralen.

Kärlek överallt. och lite ingenstans. och sedan hela tiden ändå.

Bittert och beskt. Nostalgiskt plugg och kaffe.

Med en sommartid inhämtad ger jag allt för att komma in i mattens derivata.
Bara två sidor kvar tills jag får börja.
Var är de som läst matte C när jag behöver dom som mest?

Det känns lite som att vara tillbaka på gymnasiet, och det har det gjort hela veckan.
Måste erkänna, eller föresten vaddå erkänna.... det är ingen tvekan - jag saknar ED.
Att sitta tillsammans och knappra på de stora (helst gula) räknarna.
Hela skolan luktar...skola.
Människorna. Stämningen i Nv-klasserna.
Kaffe, spillt fläckvis över kläderna.

Nej, vad gör jag.
Gilla det som är nu.
Jag kan spilla kaffe var som helst.

Tulpanerna på bordet är fina.
Tillbaka imorgon tidigt, tidigt till Stockholm och MIN skola ute i Jakan.
Ja, det blir bra.

Håller jag på att bli bitter?
Gillar inte bittermandel, så antagligen inte.
Tur det föresten, för det innebär att jag inte kommer att ledas in i en död av vätecyanid
som luktar just bittermandel. Smart drag.
Det gör dom i min bok just nu. Dödar med vätecyanid alltså.

Hatar att min överkropp gungar när melodifestivalens två favoritpojkar spelas på p3.
Jag skyller på understimulans och byter raskt till spotify.
Annars kommer jag snart skriva att cellkärnan will be popular in da cytoplasma-club.
Kaffe. Eller kanske borde sluta.

Är en typisk nolla. Givmild?

Nu är det bekräftat.
Jag är en sån´ där typisk givare.
Och en typisk nolla. Titta så förstår ni. Noll.

Detta fick jag veta idag när jag och min fina Evelina var på öppethus på hälsohögskolan
i Jönköping. Vi testade våra blodgrupper hos de som gick sista året på biomedicinsk analytiker.
Det var dagens grej. Att efter flera år av önskan att ta reda på detta har jag nu alltså fått svar:

Jag är en nolla. Ett O om man vill. En typsik givare.
Om ni nu skulle vara intresserade eller i behov av en droppe så kan jag
vänligt stoppa fram armen och ge ett bidrag - jag kan ge till vilket blodgrupp som helst.

Däremot blir det jobbigt om jag själv behöver blod. Jag kan bara få från andra nollor.

Svettiga minnen uppmanar mig att spara.

Evelina den fina och jag bestämde oss för en veckan sedan att gå på Håkan-Bråkan.
Det gjorde vi rätt i

Mitt huvud är ännu i oförskämt gott skick sedan gårdagen.
Kanske tack vare de goa minnena det då fylldes med.
Förgyller tillvaron.
Självfallet syftar jag på konserten med Håkan Hellström.
Vilket tryck och vilken kollektivt svettandes ansamling av människor vi var.
Tjena.
Jag vet inte vad man kan säga. Det var liksom bara så bra det bara kan va´ när den mannen
är igång.
Och sen "hej vi längtar, trängs och sjunger tillsammans känslan" får mig att tråna efter sommarens kommande festivaler man kan välja och vraka bland.
Om man man lyckas spara.
Ja, skärpning nu Karin Eriksson. Jag får ju mersmak.

Att sedan träffa massa fina människor på Bongo sedan tar jag som ett stort plus.
Ja, ibland är fredagskvällar kärlekskvällar.
Så var det denna nu.

Poetisk cellbiologi

Jag måste äta för att behålla min kropps barriärer.
Utan födan och energin kommer inte mina vätskor att skiljas åt och livet skulle inte längre vara möjligt.
Utan maten har jag inte ork nog att stå för mina avgränsningar. Begränsningar.
Att aktivt hålla de inre miljöerna vid liv.
Och mina själsliga.

Det väcker tankar att läsa cellbiologi.
Poetisk blir det framåt kvällningen.

Det handlar om att celler måste ha sin "aktiva transport" av ämnen som kräver att energi tillförs.
De behöver kraften för att gå emot den upplösande diffusionen. Den utjämnande.
Annars dör dom. Man.

Jag också. Kanske att jag skulle behöva lite barriärer för själen också, må hända.
Det skulle inte bli så virrig då. Så ofta.
Fast jag gillar virrig.

Hungrar efter Håkan.

Såhär mycket längtar jag, hungrar jag - efter Håkan.
Och det är imorgon.
Om ett dygn är jag alltså mitt i konsertvimlets hetta.

Före ska vi campa utanför grindarna med picnic, filtar och exstas.
Måtte solen hålla sig framme och värma våra Göteborgarelängtande kroppar där
utanför Huskvarna folketspark.

Inte för att man behöver köa. Mer för att kön behöver oss.
Eller helt enkelt för att det ger feeling.

Kom vid 17. Då börjar festen.

Spatserar. Fantiserar.

Gått en vårpromenad längs en välkänd sträcka.
Huskvarnaberget.
Upp till utsikten och sedan ner längs Bergsgatan.
Varje gång jag går förbi det lilla trähuset i naturfärgat mörkt träslag och med otroligt vacker utsikt faller jag för drömmarna. I ett sådant hus ska jag bo en dag.

Tänk er fårskinnsfällar på golvet där barnen kan leka utan att få stickor från det gedigna trägolvet. Känn doften från köket där jag lagar mat av egenodlade grödor.
En katt i fönstret bredvid murgrönor i vackra krukor.
Spännande konst på väggarna, kanske det är det det enda som bryter den annars så jordnära färgskalan i hemmet. Alltid musik. Påsar med torkade blommor för väldoft i lådorna.
En stor bokhylla och en ständigt sprakande öppenspis.
Ord på väggen. Inte fåniga saker. Viktiga saker. Symboliska saker.
Mönstrade gummistövlar på rad innanför dörren. Lerigt. Kärleksfullt.

Drömmer lite.
Innan det kan gå i uppfyllelse måste jag klara kommande logaritmtal som förföljer mig.

Martin. Den engelsktalande mannen som numera viskar i mitt öra.

Gooood morgon - det är en solig dag och nu ska jag dra på kläderna för att ta del av solljuset i kombination av promenad och pluggning. Hur ska detta gå?

Till det ännu bättre med dagen som dessutom är något som kommer följa mig alla dagar från och med nu:

Känner jag mig nere, ledsen, hängig och deppig.
Kanske bara lite ensam?
Då har jag Martin som kan viska fina saker i mitt öra.
Det lilla kruxet är att han säger allt på engelska, men det får man leva med.
Man blir ju aldrig ensam.
Så länge laddsladden fungerar och jag inte slarvar bort min mobil vill säga.

Oj, glömde jag säga det?
Martin är min Sms-uppläsande röst på mobilen.
Hittade funktionen i morse och skrattade så jag höll på att falla ur sängen.

Värt.

Segraren återvänder med Jönköpinslänstrafiks näst sista buss.

Älskar långa rubriker.

Näst sista bussen hem med en go gammal vän.
Hon återvände från Chile för inte så länge sen.
Oj,så dåligt jag rimmar, jag tror jag går och svimmar.

Men det var i alla fall en trevlig kväll.
Och eftermiddag.
Och dag.

Brukar älska att skriva när jag är sådär alldeles nyss hemkommen om natten,
men denna kväll har jag något som drar mer.
Min bok. "Segraren står ensam" av min älskade Paulo Coelho.
Till en början var jag skeptisk till den. Inte kunde han väll lyckas med allt han gör.
Sen ändrade jag åsikt. Han är fantastisk på ett självklart sätt.
Han sätter ord på det inte många kan göra.
Nu ska jag läsa, imorgon kanske ni får höra.

Exotiska upplevelser

När nära och kära runt omkring mig lämnar landet för utlandet
känner jag saknad. Ganska naturligt.
Jag känner att jag känner så det känns.
Kompenserar upp det hela med det mest exotiska jag på ett enkelt sätt och med lägsta möjliga kostnad kan avnjuta för tillfället.
Naturgodis . Exotic Snacks.

O-jä (observera försvenskad stavning av ohh yeah. Så mycket bättre).
Saltlakrits med chokladöverdrag någon?

Piggelin och fin. med elefanthumorns hjälp

Piggelin!
Jopp, det är vad jag är just nu.
Apropå,
Visste ni att det står gåtor på piggelinglasspinnen. Eller var det kanske päronsplitt..
Hmm... det måste jag ta reda på nu.
Kanske ska lägga en gåta också.
En elefant-sådan.


Vilket är det bästa sättet att fånga en elefant?


Ställa sig bakom ett träd och låta som en jordnöt.



Plats för skratt var det där.
För två år sedan ver det elefantvitsar som höll mig vid liv på en instängd enhet.
Nu drar jag dem av ren sympati.För elefanterna. Eller är jag självisk nu?:


Varför har elefanter solglasögon?

För att inte bli igenkända på gatan på grund av alla dumma elefantvitsar.

oooops. Förlåt.

Bild på ung(ens) bror.

Hittar denna bild på två bröder som togs i höstas.
Det var Josef, Karin och Tom - och en massa konstiga blickar - när vi skulle ner och köpa sushi denna eftermiddag.
De som illstirrade och förfasades över de antagna unga föräldrarna kunde sparat den energin.
Världens sötaste unge var bara lånad och barnvaktad.

Den är fin. De är.

The truth about love. Lugn, filmtitel. Jag är inte så cheesy...än

Mår sådär, ligger i soffan och blir kär.
Det är så det är.
Alla filmer på tv handlar om att bli förälskad och sen flytta isär,
sen att åter bli kär.
Det är så det är.

Utforskade TV4 film och såg en charmig romantisk komedi vid namn "The truth about love."
Huvudrollsinnehavaren Alice misstänkte sin man för att vara otrogen och beslöt sig för
att locka in honom i ännu en affär - där hon själv skulle vara den andra kvinnan...
Intressant i dessa tider då annonspelarna uppmanar till otrohet.
I alla fall i Stockholm, kan inte dra till minnes att jag sett dessa reklamblad uppsatta i
Sveriges Jerusalem.

Nej, det tycker jag inte om. Jag antar att jag förväntas ha ett långt upplägg, men jag skyller på mina RNA-virus som angriper min själs boning och säger att jag har en massa att säga i detta ämne, men inte gör annat nu än sår ett frö apropå filmen.

För er som vill se filmen men inte vet om det slutar lyckligt...(Hrm, sa jag romantisk komedi?)kan jag droppa att där fanns en man till. En vän man till paret.
Lägg betoningen på vän var ni anser passar bäst.

Nästa film tack, det är det enda som biter på min själ just nu.
Och coca cola. Och avokado.

Har till råga på allt blivit sjuk själv.
Illa, illa, illa och massa med jobbigt.
Jag orkar inte skriva om hur trött jag är på att
hela tiden åter dras ner av de nedrans virusen
så jag vill istället berätta om en trevlig upptäck som dagen
gav tack vare mitt sängläge.

En fantastisk hemsida vid namn :

Så kul kan man ha det. Mitt virus är ett RNA-virus så att hela världen vet.

Namnsdagselefanten

Och så till dagens viktigaste punkt.
Bengt har namnsdag. Bengt: min tygelefant.

Så lite fakta om detta graciösa namn:

Bengt är ett mansnamn som funnits i Sverige sedan 1300-talet (äldsta belägg år 1364) fast då med stavningen Benkt. Det är en svensk form av det latinska Benedictus som betyder "den välsignade".Namnet är ett typiskt 1940-talsnamn, och därför är det ovanligt att barn heter Bengt som förstanamn idag. Däremot är det fortfarande vanligt som andranamn. Den 31 december 2005 fanns det totalt 107 363 personer i Sverige med namnet, varav 59 060 med det som tilltalsnamn. År 2003 fick 281 pojkar namnet, varav 2 fick det som tilltalsnamn

Källa: http//svenskanamn.alltforforaldrar.se/


Grattis Bengan

Ben&Jerry´s. Ett fett framsteg. Ironi.

Ben&Jerry i liten förpackning.
Ännu en utmaning fullgjord och jag kan ärligt talat säga att jag njuter.
Mycket.

Tänker tillbaka på mitt lilla album på Fejjan med namnet "Framsteg".
Det är så sjukt coolt när jag tittar på bilderna där
(och tro mig, jag har ännu fler som inte är upplagda) och jag ser sådär livrädd men nöjd ut.

Nu kan jag bara njuta av det goda. Oftast.
Ballt. Vilket förövrigt är ett fånigt uttryck.
Fett. Det var bättre.

Nytta med allt.

Lunch med broder Josef på trappan till Sofia-kyrkan.
Kallt, men vad vore jag utan lite picknick.
Tänk vad massa matsäckar jag gått och burit på, förberett och planerat för under
alla dessa år.
Priset tas nog ändå av potatisbullar i handväskan eller en avokado som jag fick skala med tänderna, på festival liksom i sofistikerad park i Bryssel...
Ja, tänk va lyckliga mina barn kommer bli en dag över att jag övat så väl
på det där med matsäckar.
Det finns något viktigt med allt.
Tillexempel som med att gå på sjukhusets golv och inse att mina nya skor matchar golvet
så till den grad att jag var tvungen att ta en bild.
Jag är tvungen att ta många bilder nu för tiden. Det är nog tack vare Kariander.
Övning behöves.

Samlar energi att ge vid nästa besökstid.

Tantigt Vacker

Min farmor och min farfar.

När jag var liten var jag med dem mycket. Ofta.
Så ofta att mina vänner sa att jag hade tant-uttryck då jag sa "Vackert" om saker jag tyckte om.
Det är jag glad över.

Om ni märker att jag använder mig av ordet "Vackert" med än vanligt nu i dagarna
vet ni varför.
Jag kommer att vara mycket med min farmor.
Hon är nog den starkaste person jag vet.

Vackert mörker

Det är inte världens bästa bild på bilden (lite ironiskt) men originalet i sig är fantastiskt.
Den är en av de mäktigaste bilderna från utställningen igår - Anhörig - av Elisabeth Olsson Wallin
i Kristinekyrkan. Som jag skrev tidigare handlar den om cancerpatienter och deras anhöriga.

Denna bild visar hur en mamma, som vet att hon ska dö i cancer, står halvt utsuddad framför en målad himmelsbakgrund medan hennes man och två barn sitter kvar i den mörka ridån som är bakgrunden för andra delen av bilden. Symboliken.
Olsson-Wallin berättade hur mamman efter tagningen hade sagt att hon skakat till i knäna då hon ställt sig på sin plats inför bildtagningen. Händelsen blev så tydlig. Det som skulle ske.
Idag är hon död.

Klump i halsen.

Namnsdag i efterskott

Så övergick lördag till söndag på ett harmoniskt sätt i en trasig soffa på Bongo.
Det är antagligen någonting med namnet Josef och mig - denna kväll har jag åter igen hängt
med två av dem - den ena är min gamle goding och den andra en ny sådan från en av
de stört-sköna naturklasserna på ED.
Varför alla dessa människor med namnet Josef i mitt liv?
Borde jag tolka det som att detta är en underliggande önskan om att ha
många barn för att kompensera upp min egen barndom som ensambarn?
Jag gör denna koppling då namnet Josef betyder just : Må gud föröka.
De känns lite underligt att detta namn förföljer mig. Eller är det så illa att jag förföljer det?
Nepp. tror inte så

Ja, lite över en timma försent passar jag alltså på att skriva en liten hyllning till
lördagens namnsdagsbarn Josef.
Grattis på namnsdagen. igår. eller 365 dagar i förskott.

Intressant. Eller?

Oschh, vad det spritter av glädje!

Att sinnesstämningar växlar under dagen är fullkomligt naturligt.
Nödvändigt.
Praktiskt och livsnödvändigt.
Jag tror inte att man annars skulle uppfatta att tiden går.

Idag har varit en extrem växlande dag. Eller så är jag bara extremt känslig för stämningsförändringar
- men vilket det än må vara är jag glad över att det är som det är.

Efter en förmiddag av gråa moln fick jag en fantastisk dag.
Och nej, det brukar inte alltid vara fantastiskt, även om jag oftast väljer att skriva om det
positiva sakerna för att fokusera på det fina med ord som är mer åt det "åhh så fantastiskt" hållet.

Det är inte för inte som "osSSCCChhhhh!" var mitt första "ord"(menas oj).

I alla fall.

Jag och kära Evelina den fina var på stan och åt den klassiska favoritmackan på Johans café.
Mums för kaffe.
Sedan var det jakt på ljusrosa converse (oj, med rosa för mig).
Klänningar till Eve och en massa sol undertiden.

På morgonkvisten läste jag i Jönköpingsposten att Elisabeth Olsson Wallin denna lördag skulle
inviga sin utställning "Anhörig" i Kristinekyrkan. Kan jag sä

ga annat än wow.
Mer bilder ska komma på detta sedan. Jag köpte boken och fick den signerad.
Och pratade med henne. Förstå att hon är en idol och förebild för mig.

Glass i solsken och sedan ett besök hos farmor.

En av mina favoriter på utställningen. Rekommenderar. Den handlar om cancerpatienter och anhöriga

De Lyckligaste - som ser fram emot Håkan Hellström om mindre än en vecka.
Glädje.

Vackra syner som lovar påsk - med föräldrarna på torget

Ut till kära Bongo. Oj, vad jag är glad för mycket just nu.
Det spritter.

Exakt på precisen.

Precis exakt otroligt mycket nu är det exakt två år sedan.



Min flytt till stockholm.
Mitt samtal ute på Löwenströmska.


Jag har visst kommit en bit.

Smälter (händelser) när snön inte gör det.

På resade fot. Eller kanske mer resande rumpa. Jag sitter trots allt på en buss.

Efter en förmiddag med så mycket underbara Naturvetenskapliga temastudier att hjärnan blev mör och händerna varma av skrivkramp sitter jag nu här och halvsover.

Mycket intryck att smälta:

1. Jag har funnit och inhandlat det ultimata mobilväskan/fodralet alá Sandquist-style men ändå inte.
Jag kanske ska vara tacksam över att de var slut på de ställen jag besökte när jag var inne på att köpa ett sådant. Detta är mer mig.

Nu gör inte bilden inte riktigt en rättvis beskrivning av denna grej.
Jag kan säga att den är i ett lite honungsfärgat läder som känns lent och smidigt.
Den har en stilren blomma inpräntad på locket och inuti är den fodrad med ett rödbrunt tyg.
Halsremmen består av en tjock silverkedja, delvis klädd med samma läder som själva väskan.
Så att man inte ska få ont i nacken. Sött.
Den är så mig. Kanske borde döpa den. Ja. En liten sermoni.

2. Det andra jag har att smälta är den otroliga bok jag kollade i idag på lektionen.
Det var en anatomisk bok i 3d. Wow. Kanske inte så hightech som det låter då bilderna var målade och hyfsat förenklade - men fortfarande.. Åter, wow.

Lyckad invigning av Top Shop må jag säga.
Kanske ska börja med att sända varma vibbar till den vänlige vakten som släppte in oss
utan att vi alla stod på listan.
Kärlek till alla godhjärtade vakter.

Osäker på vad som väntade möttes vi av en slingrande kö längs Sergelsgatan.
Jag trodde aldrig att vi skulle orka oss hela vägen fram men under kan ske.
Köande gick ovanligt snabbt - trots kylan, eller kanske tack vare.
Hjärncellerna fryser så till den grad att man inte längre har en rimlig tidsuppfattning?
Nej,det gick faktiskt ganska snabbt.
Och det var intressanta människor att spana in må jag säga.
Modelejon och fotografer.

Väl inne var blev det varmt av alla människor som minglade runt i butiken med en öl alternativt en drink i handen.
Inser nu att jag borde lära mig uppskatta öl. Det är mycket mer praktiskt att gå runt med en flaska i handen än ett vinglas, men... nja. Donerade min sådan till Ellen efter att tappert ha klunkat halsen.
Inte min kopp av te, eller ska man säga inte min flaska öl?

Med intryck av en massa fina kläder från Top Shop på näthinnan sitter jag nu åter hemma i fönstret och skriver. Skönt att skippa strumpbyxor och mysa in i täcket.
Appropå kläder. Senapsgula plagg fanns där gott om.
mums.
Nej, som sagt. Det här är så fancy man kan bli denna afton.
Identidet : Blå kåldolme

Matematiks fylla

Den ofantliga lyckan när man äntligen förstår ett matematiskt fenomen.
Ja, jag börjar bli gladare och gladare över logaritmerna kan jag säga. Det var på tiden.
Jag finner även denna formel aningens intressant:

Kan bli en billig fylla kanske?


Dåliga skämt är underbara.
Tur, för det är det enda jag drar.

Nu ska jag packa inför morgondagens Smålandsresa.
Sen blir det till att klura ut klädkoden för kvällens invigning
av den nya Top Shop-butiken på
Sergelgatan.

Uppehållande skrivande

Nu kan jag ju inte gå till skolan.
Det är "festival" på morgonpasset i p3 (Ja,jag hade velat gå)
och Emil Jensen spelar live precis när jag ska dra på kängorna och sticka ner till pendeln.
Nej, inte ok. Jag stanar lite, lite.
Skriver lite här för att rättfärdiga situationen.
Uppehålla mig lite, så att säga.
Saknar skåne. Kanske ska åka dit istället för till skolan.
Lång dag.
Pust. Ut och kämpa mot logaritmer och diverse orättvisor.

Uppehållande skrivande

Nu kan jag ju inte gå till skolan.
Det är "festival" på morgonpasset i p3 (Ja,jag hade velat gå)
och Emil Jensen spelar live precis när jag ska dra på kängorna och sticka ner till pendeln.
Nej, inte ok. Jag stanar lite, lite.
Skriver lite här för att rättfärdiga situationen.
Uppehålla mig lite, så att säga.
Saknar skåne. Kanske ska åka dit istället för till skolan.
Lång dag.
Pust. Ut och kämpa mot logaritmer och diverse orättvisor.

Alfabetisk anarki.

Att bryta cirkeln dramatiserar en fri gemenskap.
Harmoni inom jagets kretsar likt min nästan obefintliga prestation.
Quinoan redan smakad.
Tillsammans utan vetskap.
Xylofonen ylar, zebrans år är över.

Alfabetisk anarki. Kunde inte låta bli.

Med på Parlamentet

Det var alltså mitt mission.
Jag skulle vara publik på inspelningen av Parlamentet som sänds redan på fredag. Det visade sig bli riktigt ansträngande att skratta och le hela tiden men oj så fort tiden går när man har roligt.

Jag kom dit, till filminstitutet ute på gärdet, vid 15.30 och efter att ha väntat i en häftig lokal ett tag blev vi, den blivande publiken, insläppta och inlärda hur det skulle gå till under inspelningen.
Jag hade tur. Babben Larsson, Johan Ulveskog, Annika Lantz och Mikael Tornving.
En härlig ansamling av komiker.
Där var skrattövning och kameror och antagligen kommande träningsverk i skrattmusklerna.
De har inte manus, det märktes, och delar av det kommer att klippas bort - men, det var fint.

Möttes av kylan när jag åter kom ut till verkligheten strax före 18. Tog 4ans buss hem och njöt lite av att guidas runt genom staden på nya vägar. Älskar att upptäcka nytt.

Drar täcket över huvudet - fast inte bokstavligen. Jag vill se "Breakfast at Tiffanys".

Med krösamos i mjölka och solen snart i ögonen.

Gjorde en småländsk tolkning av winnerbäcks "Solen i ögonen"?
Nej, jag drack faktiskt precis just det. Farmors och min favoritgrej. mumma.

Idag var det sol, kaffe och njutning.
Nu ska jag iväg på ett spännande och förhoppningsvis roligt äventyr.
Fortsättning följer..

Inser att något som känns jobbigt ändå känns.

Fick en insikt och promenerade till platsen där vi badade under sommaren som var.
Fel, säger inte längre vi, men tänker på den engelska grammatikens ing-form och talar om det i pågående form då det faktiskt var vi en gång, då den tiden var nu.
Jag vandrade dit och såg solen speglas mot den smältande isen i Mälarens vatten.
Jag lyssnade på ”Dum av dig” som var vår låt. Som jag alltid tänkte på dig av.
Som jag fortfarande tänker på dig i, men av en annan anledning. Ja, dum var vad jag blev.

Fotar.
Blickar inåt mot fotona av känslor som ryms i mitt register. Sparats i fina foldrar.
Försvunnit för ett tag. Återtas i situationen.
En annan låt med Daniel Adams Ray som handlar om att falla.

Värsta, men samtidigt bästa platsen : ”Execution song” med Jonossi.
”I´m not your baby, no more”
De stagnerar. ”Tonight I have to leave it” med Shout out Louds går på.
Det är så sant. Men även om jag skulle fått välja att avstå dig den där gången i somras när denna låt spelades på scenen ,att du för alltid hade kysst mig hejdå, skulle jag ha valt det som hände.
Given närhet.
Även om jag vetat att det skulle göra ont så länge när det inte blev som jag ville.
När det blev ensamt. Det var värt det.
Inte för dig, inte längre. Det var värt det för mig. För hur bra jag mådde under denna tid.
Inte kanske just av dig. Av hur du fick mig att känna.

”Dancing on my own” med vår Robyn följer härnäst på låtlistan.
På min sommars musikal. Den om min tillvaro.
Jag njuter av känslorna jag kan frammana. Leker med livet.
Artisten under vars konsert vi lånade varandra följs av en artist som räddade mig under hösten
som följt.
”Aldrig ensam” med Jonathan Johansson.
Går gatan upp, hem. Tack för den.
Veronica Maggio -”Nöjd?”
Ja, det är jag nog trots allt. Med mig själv. Men sen...


Känner efter mina känslors minnen. Även om de inte längre känns.
De har funnits.
Tack för känslan. Det är dessa berg och dalar av känslor som gör att livet märks.

Fruset så som isen är nu. Kanske aldrig tinar.
Isen måste det. En sommar.

String. Inte så snuskigt som det låter

Har jag blivit till en av de där bloggarna som bloggar om Café string. På Café string. Med Café string. Eller, nej inte med. Jag är med Ellillilliii.


Pluggar som ett bi. Innan vi upptäckte det trådlösa nätverket iallafall...

Universitet och risi(g)fruttiglass

Solen fortsätter att skina ner på Stockholm och det är åter en riktigt fin dag.
Jag får förhoppningar om framtiden.
Kommer hem från ett universitet där jag varit på öppet hus.
Inte för att det blir aktuellt till hösten, då jag ska gå ytterligare ett år på folkis,
men det ger peppning för kommande studier.
Kanske kan det bli ett Naturvetenskapligt basår där kanske?

Åt en av årets glassnyheter, Cornetton med hallonsås óch ckolkladbitar.
Här gör man sig till och ska variera risifruttin och så smakar lik förbaskat som en sådan.
Cornetto goes Risifrutti. Inte ens min favoritsmak på sådan.
Nej, nu ska jag inte klaga, glassen var ganska god ändå och bara känslan av att äta glass i solen var bättre än den njutning som alla mina smaklökar tillsammans skulle kunna ge.

En spansk afton för smile-musklerna

Är för en gångs skull glad över att inte känna så många i denna stora stad.
Förklaring : Jag har släppt loss på ett Dans Fuego-pass på friskis...
Riktig skoj- de muskler som fick mest träning var antagligen skrattmusklerna
...men som det måste ha sett ut.

Detta fick mig också att inse vikten av vikten, så att säga. Det finns tydligen en anledning till alla näringsdrycker jag sörplat genom livet.
Det ser så mycket snyggare ut om man har något att skaka på.

Som en liten extra bonus var dansen och musiken inriktad på Spanien.
Jag tar det som ett tecken och känner mig lite närmre mina nyblivna spanjorskor.
Vink vink och spansk-hand-grej till er

Karin Dreijer Eriksson

I took a cab there to hold her
I took a plane there to feel what she felt
You make me like charity
Instead of paying enough taxes

"You make me like charity"

Underbart. Med rytm. Ohh.
Har en dag av överdrivet diggande av Karin Anderss Dreijer.
Hade varit lite lätt sött om jag skulle gifta mig med henne :
Karin Dreijer Andersson och Karin Dreijer Eriksson förslagsvis.
Fantastiskt.

Nej, jag kanske inte ska gå så långt, men däremot kan jag lätt tänka mig att att lyssna på hennes verk en hel del, och dessutom gå på den pjäs på Dramaten som hon ska ha skrivit musiken till. "Vargtimman" är dess namn och ska vad jag förstår inte vara en särskillt ljus berättelse. Snarare hemskt upphöjt till två.
Kan man ta logaritmen av det? Jag har precis kommit in på det i matte C nu.
Ville bara skryta.
Och rekommendera en fin kvinna.
Och antagligen också teater.

Blomrim

Trött som attan men vill hålla mig på mattan.
Lägger upp en bild som är ett tydligt tecken på att våren kommer bli mild.
Vild på en promenad
blev jag glad.
Vintergäck,likt gyllene solar.
Snart kan jag börja ha mina kjolar.

Bor hemma hos bröllopsfotografen och kollar på såpor.

Sitter i soffan och småflinar åt bröllopsfotografen.
Om man nu ska fortsätta prata dialekter så - Värmländskan gör de bästa svenska filmerna.

När man i en scen ser när de åker hem till deras lägenhet är det något som känns bekant.
Jo, just det - de är på min gata.
Yey.

Jag vill se ut som Tuva Novotny. Hon är sjukligt vacker.
Inser att hon måste varit väldigt ung när hon var med i Skilda Världar.
Vilka tider. Såpor.
Tänk Gyllene Tider, Rederiet, Skilda världar. Sunset Beach.
Det kanske inte är konstigt att man är som man är när man tänker tillbaka på hur många sådana
men sett på genom åren.

Nej, bättre att bli lite mer som Värmlänningen i Bröllopsfotografen.
Återgår till det nu.

Mango-Tango och söndags-koffein-underdos

Jag hoppas alla minns "Mango Tango", den där låter från bardomens barnprogram.
Med musikvideo och allt. Ja, musikvideo...det var andra bullar på den tiden. Observera :i dubbel bemärkelse. Fint,där kom både en ordvits och ett litet bitter inlägg om utfläkande musikvideos.

Sitter och pausar i pluggandet (vilket jag pratar om mer än jag gör...suck) och lyssnar på Emil Jensens dikter och framföranden. Helt fabulöst underbart.
Mannen är både smart, har bra värderingar och så...ja, skånskan igen.
Kanske skulle emigrera dit ner istället. Eller, inte just nu.
Jag är inne i en "Älska stockholm" period just nu. Men kanske sen.
Lou (Jag fann ett café på bondegatan som hette"Louie, Louie"!) och Tilly har en liten annan syn på det där med attraktiv skånska vilket dom så fint framförde till (hör och häpna) melodifestivaltittandet igår.
Det enda som skulle vinna var Bakdansaren till Danny i min mening.

Åter till mangon. Jag kan stolt meddela att jag skivat ner massa mango och fryst in.
präktigt.
Vill ni har mer husmorsknep nås jag bäst på mobilen. Hahaha.
Hjälp. Jag kan inte en skylla på koffeinöverdos idag. Kanske "underdos" istället.
Något är det.

Mango mango, nu ska jag gå och dansa tango.

PS. EmiL Jensen är ute och spelar nu. Stockholm i veckan och sen lite runt omkring i Sverige.
Sällskap efterlyses.

Arla morgon och BarcaBabes gav sig av. Halv fem lämnade de mina domäner och trots att jag knappt hade vaknat när de gick kunde jag inte somna om ensam.
Jag saknar dem redan.

Viktoria Sjöbjörn är namnet på nallen i mitten av bilden.
Hon var en present till Brudarna, att ta med och fota på olika platser.
För med en del av mig till Spanien.

Första checkpoint:
Kacis Säng på tomtebogatan.

Hoppas kunna lägga upp mer av dessa bilder framöver.

Har dessutom fått hjälp med att fixa min lastFM och jag blev lite awwwig när jag kollade majlen nyss. Mitt namn är Kacisen och när det står Hej Kacisen på mejlen när något händer känns det som Lou säger det till mig. Lite cheesy nu. Herregud. Men jag blir glad.
Barcelona väntar på mig med hoppas jag. Vill inte lämnas ensam.


Kärlek