Poetisk cellbiologi

Jag måste äta för att behålla min kropps barriärer.
Utan födan och energin kommer inte mina vätskor att skiljas åt och livet skulle inte längre vara möjligt.
Utan maten har jag inte ork nog att stå för mina avgränsningar. Begränsningar.
Att aktivt hålla de inre miljöerna vid liv.
Och mina själsliga.

Det väcker tankar att läsa cellbiologi.
Poetisk blir det framåt kvällningen.

Det handlar om att celler måste ha sin "aktiva transport" av ämnen som kräver att energi tillförs.
De behöver kraften för att gå emot den upplösande diffusionen. Den utjämnande.
Annars dör dom. Man.

Jag också. Kanske att jag skulle behöva lite barriärer för själen också, må hända.
Det skulle inte bli så virrig då. Så ofta.
Fast jag gillar virrig.