Hemma för vård av sjuk mage.

Nu är det min tur. Alternativt otur.
Somnar med yrsel och vaknar med sjuk mage som följd.
Visst känner man sig som ett litet ynk när man ligger
ensam bakom nerrullade rullgardiner
och bara vill att mamma ska komma och ge en
coca cola på sked som hon skulle gjort om jag var liten.
Men nej.
Jag reder mig.
Har tillochmed masat mig ner till affären för egen coca cola.
Som jag dricker med sugrör.
Då blir jag nog frisk snart.
Ni hör ju.

Är fast.

Försöker få saker att gå ihop och klarna men bubblan tycks inte vilja brista.
Trycket lättar bara när jag delar det med någon anna för en stund.
Om det innebär att jag är i deras gråsfär istället för min egen spelar ingen roll.
Bara jag inte är där ensam.
Letar orsak utan att behöva.
Den finns inte.
Flyger iväg en stund.

Slut och nypåbörjad.

Helt slut sitter jag med fötterna i balja och undrar varför
jag i hela friden sitter med någon kroppsdel alls i varmvatten;
Har det på tok för varmt i mitt kök som det är.
Bakat, lagat mat och dansat galet till musik större delen av dagen.
Fast långt ifrån hela.
En promenad lika lång som den igår
och ett samtal under detta liksaå.
Eftersom jag varken nämnt någon promenad eller något samtal igår
kan jag förklara att det menas att båda dessa var utdragna.
Förr i tiden skulle jag antagligen haft ett annat sätt
att se det hela på.
Att promenaden var lång och samtalet bara något för att hålla
situationen normal.
Som om abnormalitet skulle vara lika med sjuk.
Sjukt. Orkar inte ta upp det. bara tanken som snuddade.
Poängen med det hela är samtalet. sambandet.
Sammanförandet.
Är så glad för en återtagen kontakt.
om så än bara för ett samtal eller två så
är det något som lyser upp min tillvara för tillfället.
Kanske tillfälligt.
Garanterat förträffligt.

Det är söndag och jag njuter av att bara vara slut.
Nypåbörjad.

Ligger i sängen nu och har haft hela dagen inuti mig.
Så många gånger jag tänkt att jag velat skriva.
Så många känslor jag önskar jag hann skriva ner.
Det är inte lätt. inte genomförbart. Inte ok att förvänta sig.
Ändå denna rädsla. Rädslan för att allt bara rinner ifrån mig.
Och jag inte hinner.

Det speglar den plats jag är på nu. Däremot har jag många gånger under
dagen fått chansen att känna riktig glädje. Riktig lycka.
Solen sken över Stockholms gator och även jag var en solstråle efter
en efterlängtad natt av på riktigt god och tillräcklig sömn.
Bra musik på tåget och struktur och lugn och samtal.
Delaktighet.
Kanske är det det jag är rädd för. Att mista delaktigheten.
FÖr den har jag inte nu.
Ska släppa greppet en stund.
Falla bort för att vila upp. Resa mig imorgon och inse att ingenting var så illa
som det verkade igår.

Lyssnar på makalös musik och kommenterar att den mest orgasmiska delen av låten är bortklippt i denna version. Hostar för spotify istället

Varken passiv eller positiv.

Ligger här men min äldsta kamrat och konstaterar
att det är en sorg för världen att inte Tool finns på
spotify.
Tur att andra lösningar finns och att andra sorger kan bli större.
Exempelvis en ond näsa och ont knä.
Tur för mig att det är feber jag lider av.
Positiva klubben här i min hörna.
Dock inte passiva. Det ska gudarna veta.
Vår vila för bli vår-vila i vår.
Vår godnatthälsning till er.

The Imaginarium of min söndagskväll

Lyckades denna söndag se filmen "The Imaginarium of Doctor Parnassus", något jag skulle gjort för en vecka sen egentligen.
Nåväl, bättre sent än aldrig. Sannerligen.
Filmen gjorde kvällen till en behaglig, om än konstig och rörig, stund.
Virkandes satt jag och mina små tillfälliga kombos och försökte hålla koll
på vad som hände. Och det var vackert.
Både rent filmiskt och rent...vad ska man säga, Hunk-mässigt.
Två mustiga män som Heath Ledger och Johnny Depp i en och samma
film är nästan mer än man kan smälta när man sitter trött en
söndagskväll.
Ja. som sagt. sevärd.
Om man gillar konstig. konstigt är bra.

Nu blir jag överväldigad av kärlek.
Musik dom spelar i soffan på andra sidan hyllan.
En röst så fin så fin.
Och mina älsklingars mumsande munnar.
Prassel i påse.
Gottgottigott.
Det blev the imaginarium of min söndagskväll.

Macke, macke och macke

Här sitter vi tre en söndagskväll och knapprar på datorer var och en på sitt håll.
Var en sådan söt lite skara äppel-datorer att en liten smygbild här från mitt fönster var
på sin plats kände jag allt.
Nördar

Söker Handy Man.

...eller så kan det räcka med en ordentlig kapsylöppnare.
Fick köra på en MacGyver lösning men en annan utväg hade varit bättre.
Trodde att jag hade det viktigaste i köksutrustning men inte då.
Då jag denna kväll inte missar en chans att ta till låt-titel-kopplade önskningar
som ordvitsar så drar jag ännu en. Ge mig en Handy Man:



Den man som kan dansa till denna musik på önskvärt sätt blir min prins.
Lite som askungen och skon, fast precis tvärt om.
Det är jag som testar om mannen passar eller ej
och att det handlar om att dansa till en av The Knifes mer störda låtar
är bara ett stor plus.
Så. Lets dance!

Idyllisk. girls night out 2.0

Är lika nöjd som jympaledaren efter passet idag, och det vill inte säga lite.
Ni som vet, tänk er en käck friskisledare och sen trippla. Fast hon var söt.
Gladde mig.
I vilket fall sitter jag nu här med knäckebröd, kaffe och choklad
och undviker att smula på det nysugna golvet medan hårinpackningen gör sitt.
Är det inte alltid fint när man lever i en klyscha?
Ja. Lite kanske. Typiska "sitta och berätta om idyllen" snacket med vet ni,
just nu tycker jag faktiskt livet är lite idyll.
Maxat.
Med the knife albumet "Deep Cuts" preppar jag för just en "girl night out"


fast en uppdaterad version där några kära pojkar kom med på ett hörn.
Ville bara inte förlora poängen i pepplåten...

Håll er nära.

Är död, går runt hemma i utochinvända haremmjukisbyxor, bakar bröd
Känner stöd i min nöd, trots att jag nu sitter ensam, helt utan all glöd.

Tog på mössan och gick för att köpa målarduk.
Känner mig lam, nästan sjuk.
Men trots allt, jag återvände och kan nu sätta den i bruk.

Behöver ladda, kanske främst genom att kladda.
Få ut det jag inte längre orkar bära. så kära, kära, kära.
Håll er kvar. Håller er nära.

Kameran känner mina prioriteringar.

Går förbi skridskoåkare i Vasaparken för att hämta ett paket på ICA.
Kan inte låta bli att fota och synnerligen inte låta bli att förundras
över min kameras inkännande natur.
Att den veta att jag personligen lägger mer fokus på kärlekarna framför
isen än på de faktiska åkarna.
Man blir ju varm i hjärtat...

Vaknar med en smärta i hela kroppen och vet att något är fel.
Föräldrarnas förkylning hade inte undgått mig, bara låtit sig ta sin inkubationstid.
I feberbyra hängde jag lik förbaskat kvar i skolan, trots denna längsta veckodag
och sitter nu i lätt koma framför datorn som numera har el.
Tacka gudarna eller det svenska postsystemet för att denna laddsladd återkom till
sin matte. Dumt att glömma den i Huskvarna.
Man är mer beroende än man tror.

Har trots allt gnäll en bra känsla.
Jag är ganska nöjd. Har köpt grönt chai te och tänker vila någon timma.
Sen är det på med livet igen.
Inte en sekund att vänta.
Åter en brudkväll at Karres place. Och nej, ingen kallar mig Karre,
det bara funkade bättre så om man konverterar Mange med Karin...

Fest hos Karre, för-fest hos Karre Karre, om ni fattar.

Nej nu Karin. Du svamlar. Ta en alvedon eller sluta bara skriv.

Det ljusnar.

Fett rätt.
En dag där saker och ting ordnar sig och jag är strukturerat nöjd när kvällen kommer.
Det behövs.. kan inte bara vara roat nöjd hela tiden.
Eller kanske det också. men alla som oroade sig -
bara för att man ballar ut ibland betyder inte det att man inte kan återfå fotfästet.


Låter alldeles på tok för mycket som en parallell till en rädsla jag med många haft
förut. Och tänk att jag nu sitter här och skriver helt rakt upp och ner
strax efter sju en helt vanlig tisdag i januari att jag har läget under kontroll.
Att jag tappade greppet med flit och sedan återtog det.
Det är så svår att förstå just då, men det man kan. Det kan man.
Även om det är avbrott och mellansteg.
Det här handlade inte om idag. Men det är fortfarande jag.

Lek på bibliotek blev det också. och en utan att kunna undgå att låna med mig dessa
tunga kärlekar hem lassade jag på en hel drös med böcker i coop kassen tillsammans med vitkålshuvudet. Hem och knapra, hem och läsa.

Äckligt. Word

Nu skäms jag. På riktigt

http://m.youtube.com/index?desktop_uri=%2F%3Fgl%3DSE%26hl%3Dsv&hl=sv&gl=SE#/watch?v=TbGWpLHSlsI

Är det genom dessa Sexuellt utblottande låtar som svensk musik kommer fram
I dessa dagar? Buhu.
Jag var tvungen att skriva och förfäras.
Man måste skriva det värsta man kan för att få bästa reaktion, eller?
Ge mig styrka.
Vad är det med småkillar nuförtiden? Sorry, baby, fett dissar är du, ansiktsmannen

Galet hemma. nyckeltrubbel

Ligger hemma i sängen. skriver lite. njuter lite.
Just nu känns allt så förbaskat fantastisk underbart.
Föräldrar som fyllt kyl och köpt blommor när vi bytte bostad för en vecka.
(och jag som bara överlämnade deras i lindrig rödvinsfläckad missär)
Lyssnar på musik och målar. Kläder inhänga och uppackning relativt gjord.
Väntar på en vän som ska sova här i natt.
Allt gott.

Men det var det inte förut.
När bussen svängde in för att lämna av oss passagerare på cityterminalen gick en
kall kåre utmed min ryggrad. Något var fel.
Nyckeln. Mina föräldrar var som sagt här förra veckan.. och fixade...och låste lås
vars nyckel jag inte brukar använda.
Kort sagt var jag utelåst och för några iskalla minuter, kanske rörde det sig om en halvtimma
sökte jag i förtvivlan min vän med extranyckeln.
Tillslut når jag henne via systern och efter att ha blivit väckt av mitt missdåd
får hon snällt gå ner till pendelhållplatsen med en nyckel och en stor kram.
Kära Siri. Tack

pju. hemma. och jag uppskattar värmen så mycket.

Mot stockholm och vårtermin.

Det skymnmer utanför och bussen rullar fram genom snödtäckta landskap.
Otroligt att kunna skriva något sådan, snö, visste knasppt att det existerade längre.
Kör på mot Stockholm och vårterminen. Min andra sådanna på folkhögskola
och blir detta min sista kommer jag minnas denna tid med mycket kärlek.
Jag trivs.
Månen är stor, rund och alldeles särskilt fin ikväll.
Ser faktiskt ut som en ost. Om inte cheddar så kanske en hushållsost i varjefall.
Ska inte utveckla mina resonemang längre. Nu åker jag.

Ställde till med att åka dit dom ställde ut.

Spontant, lätt och ledigt åkte vi till Götlaborg igår.
Med stil lämnade vi Jönköping för dagen med Luzzes mammas bil.
Där hade vi ett uppdrag - vi skulle se Frida Kahlo-utställingen på Göteborgs konstmuseum.
Min idol som lirar i samma liga som Karin Dreijer - de är två fantastiska tjejer.

Apropå tjejer så träffade vi ytterligare en brud. Hon gav mig en alldeles egen FridaKahlo-skrud.
Eller en tröja med Fridas ansikte på i alla fall.
Det är en present vi pratat om i två år.
Hennes sköna åsyn hade jag inte sett på över ett.
Att ses några timmar var fett rätt.
Tack Ninis.

Genomgrejad.

På radion spelas "keep the streets empty for me" med Fever Ray
och jag tar det som vanligt som ett tecken.
Ikväll är åter en kväll då vi ska äga staden.
Skönt att man är i Jönköping då. Det är färre områden att äga.
Kan ju bli lite tröttsamt annars..

Min kaffekompis har gått och jag har hunnit fixa lite.
Förbereda för fler vänner som snart anländer för att starta kvällen
tillsammans med mig i Huskvarna.
Det är så att säga genomgrejat här nu. För att citera.

För att citerea utan förklaring sådär härligt, dåligt o-korrekt ytterligare än gång
så skulle jag vilja säga att jag just nu är sådär
härligt genomgrejad i hjärtat nu.
Så hjärta.

Begrunda Tool.

Att måla är underbart.
Att lyssna på Tool är underbart.
Skulle jag erkänna att något är bättre än dessa två
skulle det vara att måla när man lyssnar på Tool.
Det är vad jag gör just nu, och det är något
som väcker fina gamla minnen till liv.

Vill inte komma ur bubblan det fångar mig i.
Så jag bara slutar här.
Lämnar det till er att begrunda.

Tisdag i dekadens. igen.

Sitter i dekadens denna tisdagskväll och avnjuter ett glas rödvin i min ensamhet.
Kvällens filmsällskap har gått till bussen och föräldrarna ska vid denna tidpunkt just ha
anlänt till min lägenhet.
Genomgick ett litet bostadsbyte för några dagar så att säga.
Med fin musik, om än inte live-sådan ännu, och alla möjligheter i världen
ska jag fortsätta kvällen med bild. Både rörlig och egenmålad.

Blöt inifrån och ut.

Blöt inifrån och ut.
Det var vad jag kunde konstatera av att
springa en runda i duggregn. Fast det gjorde inte så mycket.
Inte när man har möjligheten att komma in till torra kläder och en varm dusch.
Då är regn mot ansiktet inget annat än en kittlande detalj i tillvaron.
Har alltid haft en förkärlek till det där.
Glömmer aldrig den gamla goda tiden när man gick på fritids och hade extrakläder
i blåa IKEAbackar över sin plats i kapprummet.
Dessa kläder var ofta de allra skönaste men som hade lagts där för att
de var på tok för utslitna för att man skulle använda dem till vardags längre.
Den briljanta idén att gå ut och bli så blöt man bara kunde
för att sedan få gå in och byta till extrakläderna...
Ja, man visste vad man ville.
Ha på sig det här?

Fast ikväll hade jag nog mer en svart långklänning som plan.

AlmanacksNostalgi.

Känslan av nostalgi när man fyller i den nya almanackan.
Har inte nämnt det här förut kanske. eller jo, nu minns jag.
Har ju till och med så kärleksfullt placerat ut en bild på
denna nya, fina kalender med guldiga blommor på.
Den valdes omsorgsfullt ut från akademibokhandelns omfattande sortiment
sent förra året. Man kan inte bara godta vad som helst när det handlar
om så nära följeslagare som almanackor så det blev endel letande innan den optimala
boken införskaffades.
Nu ligger den där i fåtöljen bredvid sängen och bara lyser.
Färgpennorna i sitt fodral ligger också där och kompletterar tillvaron.
Att skriva i sin nya almanacka med pennor i olika färger.
Det är vad jag kallar nostalgi och är en förträfflig sak att göra när man inte kan sova
om nätterna.

Kompenserat Jonathan Johansson så att säga.

Återigen en dag när det är mörkt större delen av min vakna tid.
sitter i köket med en mamma bredvid som bakar mina favoritfrökex
och lyssnar på P3.
Den charmige skåningen Johathan Johansson står för musikvalen
på den kanalen just nu och hur mycket jag än må falla för hans skånska
kan jag för mitt liv inte tolerera denne mans dryga attityd.
Fast. Låt oss vara kvitt.
"Aldrig ensam" har varit gudomlig för mina obalanserade känslor tidigare
så han är ursäktad.
Vi har kompenserat varandra så att säga.
Och vem kan vara arg på en skåning?

Förstår att jag inte förstår.

Förstår inte alltid. Förstår nästan aldrig allt.
Har bara mina pusselbitar till världsbilden.
Vissa saker kommer man aldrig riktigt kunna förstå sig på.
Många saker,
jag kan säga det nu.
Men även om det är otroligt frustrerande att vara oförmögen att förstå
har jag någon som är värre ändå;

De som vet att dom vet, utan att för en sekund ta hänsyn till omgivningen.
De som på riktigt är säkra på att deras åsikt är sanning och lag.
Kanske är det dessa människor som är de starkaste viljorna, de som lyckas komma framåt genom uppnådd respekt.

Frågan är om det är detta övertag man i längden strävar efter?
Då står segraren ensam (för att citera titeln till Paulo, mästaren, Coelhos bok).
Var går gränsen till självsäkerhet och maktutövning?
Det är frågan. Svar jag själv får göra.

Kanske är det för att jag ligger och grubblar i största allmänhet som detta dyker upp,
kanske är det funderingar kring hur jag lever för mig själv som jag för tillfället
ser över.
Annars försöker jag bara bekräfta för mig själv något jag stundvis är medveten om.
Stundvis inte.

Inga dimmor - bara rimmor.

Tänker tillbaka på det som var och ser fram (e)mot nya besvär.
Vet inte vad som ska hända, men mina känslor kommer i alla fall vara här.

Ett nytt år som börjar med krulligt hår och musik
bra omen, trots allt började förra med bebisskrik.

Utan att något egentligen än har hänt
ett hopp om 2012 uti mig blivit tänt.

Kanske för att tjugoett är mitt bästa nummer (årets ålder)
eller så är det bara så att jag är en naiv liten dummer.

Oavsett vad blir jag glad.
I år kan jag utan tvekan äta massa choklad.

Och även om jag nu bara pratar massa strunt
är det ett tecken, jag tar mig runt.

Är så trött. Kommer somna sött.

Dippar och doppar.

Nytt år och nya tider. Vad det lider.
Nyårsrimmen kan inte riktigt släppa greppen om min hjärta, min hjärna.
Luzze och jag stod för dessa upptåg. Hon är som alltid min lysande stjärna.

En ordentlig kopp med kaffe och en promenad i våt Huskvarnamiljö
ska sätta igång huvudet tillräckligt mycket för att få även denna första dag
att orka existera.

Dippdoppar i såskoppar i lämningar efter aftonens storslagna buffé
nu lite ro och en film jag vill se.
Inte ensam, om jag får be