Förstår att jag inte förstår.

Förstår inte alltid. Förstår nästan aldrig allt.
Har bara mina pusselbitar till världsbilden.
Vissa saker kommer man aldrig riktigt kunna förstå sig på.
Många saker,
jag kan säga det nu.
Men även om det är otroligt frustrerande att vara oförmögen att förstå
har jag någon som är värre ändå;

De som vet att dom vet, utan att för en sekund ta hänsyn till omgivningen.
De som på riktigt är säkra på att deras åsikt är sanning och lag.
Kanske är det dessa människor som är de starkaste viljorna, de som lyckas komma framåt genom uppnådd respekt.

Frågan är om det är detta övertag man i längden strävar efter?
Då står segraren ensam (för att citera titeln till Paulo, mästaren, Coelhos bok).
Var går gränsen till självsäkerhet och maktutövning?
Det är frågan. Svar jag själv får göra.

Kanske är det för att jag ligger och grubblar i största allmänhet som detta dyker upp,
kanske är det funderingar kring hur jag lever för mig själv som jag för tillfället
ser över.
Annars försöker jag bara bekräfta för mig själv något jag stundvis är medveten om.
Stundvis inte.