När man inte är ensam men inte heller sig själv.

Låt musiken spela. Tryck play neråt sidan.

------------------------------------------------------

Känns som att de graciösa solbadarna tittar upp bakom brillorna när jag dundrar förbi i bakgrunden.
Svettig. Själv. Inte sig själv.
Det är dags att springa en bit igen.

Öronen har lurar som spelar radio. Inte musik.
Känner man sig ensam kommer den gemensamma etern alltid som en räddande ängel.
Att själv ta besluten kan bli för tungt bland.
Så varför inte låtsas som att man är en ibland dem.
Lyssna på det som man vet att många andra öron hör i samma stund som jag.
Vara många.
Flera hjärnor som behandlar samma spår.

Ingenting, ingenting, ingenting - allt.

Så kommer det återigen tillbaka.
Som alltid om man så bara orkar vänta in.
Insikten.
Tack gode gud för vetskapen.
Jag är aldrig ensam.
Vi är alla ett oavsett.

Väljer själv att själv få välja och plötsligt är offret i de kvarglömda adidasshortsen borta.
Hon är jag igen.
Mig.
Och musiken jag hör är återigen vacker.