Så som ett Solrosbarn.

Så som ett Solrosbarn kommer jag vandrande gatan upp i septemberregnet. 

Det är höst nu. Jag vet det. Det har dom sagt på radion.

Och jag fyller snart år. Det bara måste vara höst nu.

Äter mustig gryta och värms upp inuti.

Tänker tacksamt på vad världen inte gör av ett leende. 

Den lyser. Den bara strålar och skiner.

Pratade med hon i butiken. Köpte kakor, bunt av solros.

Rödrandiga stövlar och så gatan upp. 

Människor jag känner. Känner för.

Här omkring mig eller långt härifrån.

Jag må kanske inte vara ett maskrosbarn gjord för storstad och betong

men när gatorna är tomma och mörkret lägger på. 

Då känner jag mig lite starkare. 

Lite mer på plats, även om denna plats inte är platsen.

Och när här inte är det där som du önskar vore ditt här

får man bara le större och hoppas att glädjen och glöden snart 

tar dig dit du vill komma. Där du är hemma.

Så som ett Solrosbarn däremot, som strävar upp mot ljuset.

Där känner jag att jag har en plats i floran, även jag.

Man måste bara hitta en rot och återkopplas till sin stjälk.
Ha dessa att rå om.

Då blommar man.

För första gången på egen hand tar jag mig på riktigt an den där brädan

och känner groovet av att flyta fram genom massan.

Stockholm se upp. Birkababe Babycät är på framfart.

Och även det för första gången (har trott mig haft dom här momentsen innan men nej)

känner jag på riktigt glädjen av att ha Vetivers Swimming song i öronen samtidigt. 

Wow.

Jag tror det är här för att stanna.
Jag är.

Kan behöva falla endel och se att att smärta härdar. 

Jag vill börja våga.

Med ryggen rak och bröstet öppen för världen möter jag Stockholms ögon och se där - även om kontorsnissar och karriärslysstna går runt med seriösa blickar och mindet någon annanstans är jag i varje fall här just nu och jag är inte ensam. 

Man väljer att klara av det som är värt att härda ut.

Kanske är det adrenalinet som pratar. 

Då skulle jag vilja säga att adrenalin öppnar dörrar och släpper ut fångar ur burar. 

Sen är det till kraften och kärleken att hjälpa mig stanna kvar i friska luften.

Jag vill andas igen!

Får en bild utav en bild och känner glädjen utav glädjen

Man glömmer lätt en kort tankes vikt
och fäster blicken vid mörkare sikt.
Lätt att glömma det illavarslande fenomenet:
De köttsliga valnötterna försöker bara bita dig i bakbenet.
Låt magkänslan trösta.
Alltid försöka överrösta.
Oron.
Oron, ångesten och grubbleri.
Bara låta bli.

Bara se bilden av glädjen och lys genom den.
Vem vet vad som händer sen.
Man kan bara fortsätta och ge det allra innersta ensam makt att rätta.
Ge magen och inte hjärnan möjlighet att berätta.

Lär mig.
Får en bild utav en bild och känner glädjen utav glädjen.
Har man en gång fått känna smaken står man för sig själv alltid naken.

När man inte är ensam men inte heller sig själv.

Låt musiken spela. Tryck play neråt sidan.

------------------------------------------------------

Känns som att de graciösa solbadarna tittar upp bakom brillorna när jag dundrar förbi i bakgrunden.
Svettig. Själv. Inte sig själv.
Det är dags att springa en bit igen.

Öronen har lurar som spelar radio. Inte musik.
Känner man sig ensam kommer den gemensamma etern alltid som en räddande ängel.
Att själv ta besluten kan bli för tungt bland.
Så varför inte låtsas som att man är en ibland dem.
Lyssna på det som man vet att många andra öron hör i samma stund som jag.
Vara många.
Flera hjärnor som behandlar samma spår.

Ingenting, ingenting, ingenting - allt.

Så kommer det återigen tillbaka.
Som alltid om man så bara orkar vänta in.
Insikten.
Tack gode gud för vetskapen.
Jag är aldrig ensam.
Vi är alla ett oavsett.

Väljer själv att själv få välja och plötsligt är offret i de kvarglömda adidasshortsen borta.
Hon är jag igen.
Mig.
Och musiken jag hör är återigen vacker.