För första gången på egen hand tar jag mig på riktigt an den där brädan

och känner groovet av att flyta fram genom massan.

Stockholm se upp. Birkababe Babycät är på framfart.

Och även det för första gången (har trott mig haft dom här momentsen innan men nej)

känner jag på riktigt glädjen av att ha Vetivers Swimming song i öronen samtidigt. 

Wow.

Jag tror det är här för att stanna.
Jag är.

Kan behöva falla endel och se att att smärta härdar. 

Jag vill börja våga.

Med ryggen rak och bröstet öppen för världen möter jag Stockholms ögon och se där - även om kontorsnissar och karriärslysstna går runt med seriösa blickar och mindet någon annanstans är jag i varje fall här just nu och jag är inte ensam. 

Man väljer att klara av det som är värt att härda ut.

Kanske är det adrenalinet som pratar. 

Då skulle jag vilja säga att adrenalin öppnar dörrar och släpper ut fångar ur burar. 

Sen är det till kraften och kärleken att hjälpa mig stanna kvar i friska luften.

Jag vill andas igen!