Vad som spelar roll.

Vad är det som egentligen spelar någon roll?

Efter mitt förra inlägg har jag insett hur extremt högt jag värdesätter saker jag gör.
Ibland saker jag inte gör.

Även kallt ångest eller att ångra.

Så.
Vad är det som spelar roll?
Jag tänker inte svara för det kommer alltid att variera.
Allting förändras. Som så många kloka människor sagt.

Men.
Just nu:
Långa mejl om kärlek, livet och bara vackra ord.
Tågresenärer mellan Göteborg och Stockholm.

Kanske kan välja ett kortare svar.
Det kommer även att sammanfalla med alla andra svar jag kan komma på.

Kärlek.

Det är kärleken som värmer mig.
Även om den skiftar.
Kärlek och liv.

Så en bild på livet. Så som man bara kan se det när man labbar.

Att hitta sätt.

Att hitta sätt.
Det är något jag är bra på.
Vilken situationen än må vara har jag lyckats skaffa mig en lösning för problemet.
Trodde jag.
Fram tills dessa att jag insåg att  det inte var sant.

Vad jag har gjort är att alltid agera.
På gott och ont.
Att hitta en taktik för att komma över och klara igenom.
Trots att det må vara de mest galna av saker.
Bara jag kan ta mig igenom livet och veta att jag alltid försökt mitt yttersta.
Pyttsan. Det kan också vara ett sätt att begränsa.

Nu menar jag inte att man inte ska kämpa.
Det jag menar är bara att man inte ska kämpa bara för att kämpa.
Vissa krig är redan vunna.
Många av striderna var bara tvungna att bli till.

Så.
Denna morgon mötte jag en flicka med sin pappa på sin väg från pendeltåget.
Flickan var i min ålder, hade blont hår och och såg alldeles vanlig ut.
Förutom på en sak.
Hennes beteende.
Hon hoppade över en brun på trottoaren, gick tillbaka.
Vände igen, gick några steg.
Allt om igen,
och så allt åter igen för en sista gång.
Sedan gick hon med beslutsam min vidare med sin väntande pappa.
Ingen av dom verkade njuta av proceduren - men båda verkade vana.
Det var ett nödvändigt ont.

Att hitta sätt. Att klara dagen genom att försäkra sin insats med ritualer och  tankar.
Det är inte rätt sätt.
Jag begränsas inte av att tvivla på min förmåga.
Vad som låser fast är att leva livet på rutin.

Jag hade velat säga det till henne.
Jag hade velat säga det till mig

Trötthet. Min vy av det.

Somliga dagar får ge sig attans på att  ge sig an.
Bara visa lite jävlar anammar och ta sig igenom.
Andra dagar få man bara acceptera att kraften är slut

Nu har har jag knappt energi nog att sakna längre.
Rädslan som härskat så länge har sugit orken ur mig utan att
ge någonting tillbaka.
Den har bara blivit större. Starkare. Den skrämmer mig till att
tro att det jag räds kommer att hända bara för att jag inte
längre har kraft nog att kämpa.

Somliga dagar får man bara inse att man inte på egen hand kan rädda världen.
Att man ibland bara få lägga sig tillrätta och ro.
Det blir alltid som det skulle tillslut ändå.

Även om detta blir min vy för en stund.

Mitt hopp.

När jag trodde att någonting i mig dog insåg jag att det istället var någonting i mig som föddes.
Den glöd som börjat pyra må vara svag just nu, men den är sann och het och längtande.

Att känna att man hamnat på ett nollpunkt - även om så inte är fallet
har visat sig vara pånyttfödande för mig.
Visst är det kallt och blåsigt här på nollnivån, men det är först här det kan ändras.
En graf blir ändrar bara riktning i en nollpunkt och så även jag.
Mitt hopp.

Osammanhängande

Mina lakan är smutsiga.

Här målar jag.

Äter. Päronskruttar och riskakesmulor.

Här tittar jag på film.

Pluggar. Överstrykningspennor och suddgummiludd.

Kanske borde jag tvätta min smutsiga tvätt?

Saken är den. Tvätten kanske inte är smutsig, den kanske bara är väl använd.

Smuts är negativt. Varför fel?

Ett liv utan tidigare användning är svårt att leva.

Man ska inte förkasta det man gjort. 

Inte ångra. 

Så sluta tänkta tillbaka med önskan om ändring. 

Titta fram och njut av det som skett.

 

Någon gång känns det rätt.

Har alltid varit fäst vid platser

Har alltid varit fäst vi platser.
När min mormor sa till en fyraårig Karin att jag skulle flytta hemifrån en dag började jag gråta.
När mina kompisar pratade om att studera i andra delar av Sverige blev jag lätt illa till mods.
Att resa är spännande, men det har aldrig förr uppvägt att ha en trygg och välkänd punkt.
Ingen i min familj har tyckt det.

17 år, 17 år i staden och efter ett litet Veronica Maggio citat kan jag konstatera att jag vid denna ålder flyttade ensam upp till storStockholm.
Jag stannade - även om mitt hjärta stannade hemma bland vänner och familj.
Jag stannade och skaffade mig slutligen ett eget liv.

Så plötsligt ville jag mer.
Stockholm kändes inte nog och längtan efter en lycka på en annan nivå än bostad och
familiärtitet spred sig.
Jag träffade någon min tjugoförsta sommar.
Han fick mig att vilja mer och jag trodde mig samtidigt älska stockholm.
Jag kände mig hemma för första gången här uppe.
Han bekräftade något jag alltid vetat. Att kärlek är allt.

Trodde mig alltid varit fäst vid platser.
Nu vet jag bättre. Det sitter aldrig i platsen.

Jag har aldrig varit fäst vid platser.
Jag har bara varit fäst vi människorna. Kärleken.
Det är vad jag vill ha av livet.
Kärlek.

Jag älskar bara en plats och den är där du är med mig.
Hela tiden.
Så kom - låt oss åka

"A white blank page"

Idag fick jag många nya block. 

Alla så där blanka, rena, tomma och lockande sidor - redo att attackeras av mig och min fantasi. 

Ett av dem gav jag bort.

Jag gav bort det till mig och min Erik.

A white blank page skulle man kunna kalla det. 

Ett ställe där vi kan skapa nytt.

Att jag så gärna vill kalla det vid sitt engelska namn har en alleles särskild innebörd. 

Det är för detta, denna låt av Mumford and sons som dessa ord har en speciell betydelse för mig- 

ett första möte.

Det återkopplar återigen till sommarens festivalliv och ett möte med sommarpojk. 

Jag citerar:

"Can you lie next to her

and give her your heart, your heart? 

As well as your body"

Början på texten till låten blev början av ett förhållande. 

Han sjöng den för mig, vår första natt i ett tält på en lerig festivalcamping.

Det är kärlek.