Trötthet. Min vy av det.

Somliga dagar får ge sig attans på att  ge sig an.
Bara visa lite jävlar anammar och ta sig igenom.
Andra dagar få man bara acceptera att kraften är slut

Nu har har jag knappt energi nog att sakna längre.
Rädslan som härskat så länge har sugit orken ur mig utan att
ge någonting tillbaka.
Den har bara blivit större. Starkare. Den skrämmer mig till att
tro att det jag räds kommer att hända bara för att jag inte
längre har kraft nog att kämpa.

Somliga dagar får man bara inse att man inte på egen hand kan rädda världen.
Att man ibland bara få lägga sig tillrätta och ro.
Det blir alltid som det skulle tillslut ändå.

Även om detta blir min vy för en stund.