För tidigt för allt.

Det är för tidigt för allt.
Att ensam utgöra en tredjedel av den vakna samlingen i en etta
är på något sätt värre än att vara ensamt vaken i ett stort hus.
De sovande här är så nära. Så harmoniska, så fridfulla.
Så långt ifrån vad jag är, trots att deras kroppar är så nära.

Jag tar hänsyn, tyst, tittar längtande mot dom,
men har ändå pirr i benen, vill iväg.

Äter frukos. Läser mail.
Tar bord rödvinsfläckar.

Kanske väcker jag dem ändå. snart