Att rädda på svajande lina

Trötthet.
Att ha lov. Det ska innebära lov till vila, lugn och ro.
Det är inte vad jag har just nu.
Jobb, skulle jag kalla det.
Och en massa aktiviteter hela tiden.
Alla människor man ska träffa, alla saker som ska göras.
Men - det är inte vad jag menar med trötthet.
Tvärt om. Alla trevliga göromål, allt trevligt umgänge är vad som ger mig energin.
Tröttheten.
Den kommer inifrån.
Den kommer från alla oro.

Att känna att man dansar på en skör lina och samtidigt göra tapprat försök hålla andra, mer svajande med-balansöser i handen är ingen enkel match.
Jag kan inte släppa taget då de är fastbundna i ett kärleksrep.
Deras fall skulle utgöra även mitt fall. Ingen jag älskar ska må dåligt.
Jag vill inte släppa.
Men det finns en paradox. Håller dom i mig hårdare kommer jag snart att falla själv
och då är det även deras fall de bäddar för.

Att rädda någon är inte alltid lätt.
Så jag ska börja med mig själv.
Jag har redan börjat.

En kärleksdikt för Göteborg

Musiken i öronen och datorn i knät. Med Swebus lite skakiga internet antar jag utmaningen att skriva lite om min Göteborgslängtan som inte blir svagare med åren - tvärt om.

Det är just Göteborg jag lämnar efter ett intensivt men härligt dygn hos Eriks familj och vänner, och det var ett kallt men gnistrande Göteborg må jag säga.
Jag har alltid trott att det skulle bli en göteborgare av mig från första början.
Det är inte för inte som de ballaste hipsterna i mitt Jönköping har en viss tendens att bryta på Göteborska.
Det är heller inte en slump att inbitna Stockholmare tycket sig höra göteborska i min icke-stockholmska.

Rent geografiskt skulle jag också vilka säga att Göteborg har sina fördelar - i alla fall om man ska pendla till Jönköping med jämna mellanrum för att krama mamma och pappa.
Bara tanken på att denna buss inte ska vara mitt hem för dryga fyra timmar, utan snarare två gör resan till en njutning. Även plånboken säger jippi över denna transportmässiga vinning.

Nu är det inte så att jag har tänkt flytta.
Jag har har bara drömt om lägenheter hos västkustens mäklare och suktat över lite göteborgare.

Fast nej, det går inte att flytta.
Jag äter ju inte fisk.

Fyra månader av Fred och Kärlek.

Filosoferar. Eller ska man kanske säga "drömmer mig tillbaks".

Vad gjorde jag en månad från idag ?
En solig lördag med pappa och Stockholm, god mat och godare vin.

Två månader var en  nybörjad skolstart och ett satans firande med kareoke och stoj.

Tre månader och jag blippade varor för brinnande livet.

Fyra, och det är här nedräkniningen börjar.
Det är fyra månader sedan - snart - och mycket snart - som mitt liv tog en oväntat vändning.

Peace and Love - en spontan festivaltipp och en resa mellan Småland och Dalarna, sovandes i tält med öl och vin och massor av våtservetter.
Musiken försökte tränga genom regnet men misslyckades allt för ofta.
Leran gjorde inte lukten av gammal fylla mer smickrande och överallt satt folk i sina tält och skrålade de värsta sånger som kunde tänkas komma upp.
Kissande män överallt, och tanken på att ta en dusch hägrade som en oas.
Men.
Sen kom det.
Två pojkar som strövar in bland de tält jag för tillfället sitter vid.
De slår sig ner, tar en öl och börjar prata.
Sen slutade vi aldrig.
Prata.
I allafall två av oss.

Det visste, och jag var säker på vad jag ville.
Det var dags.

Det är snart fyra månaders sedan och jag är fortfarande lika säker.

Så för fred och kärlek och allt vad det nu kan tänkas heta.
Det var rätt.


Något som däremot inte är lika rätt även om det nu må vara väldigt kul:

Om dessa fyra månader skulle bli till mer månader och kanske i sinom tid barn - skulle det inte vara nedrans festligt om ett sött tvillingpar skulle få namnen Fred och Love?
Man speglar alltid det som varit - det skulle i synnerhet spegla stunden som avgjort deras liv.
Nåväl. Kanske inte superlyckat namnförslag men man gör väll vad man kan för att ligga steget före min Göteborgare i humorsvängen.

För tidigt för allt.

Det är för tidigt för allt.
Att ensam utgöra en tredjedel av den vakna samlingen i en etta
är på något sätt värre än att vara ensamt vaken i ett stort hus.
De sovande här är så nära. Så harmoniska, så fridfulla.
Så långt ifrån vad jag är, trots att deras kroppar är så nära.

Jag tar hänsyn, tyst, tittar längtande mot dom,
men har ändå pirr i benen, vill iväg.

Äter frukos. Läser mail.
Tar bord rödvinsfläckar.

Kanske väcker jag dem ändå. snart

Lördagen är halv

Lördagen är halv. Är den inte alltid det? 

Den går för fort. 

Startar alltid när man fredagsmyser som bäst, tar en paus i hjärnkapacitet och fortsätter sedan aldrig i tid på morgonen. 

Istället lyckas den trassla sig in mellan lakanen och gör sängen för skön, får en att ligga där och med värme begrunda det faktum att det är lördag.

Så jag undrar; om jag skulle bryta mig loss från lördagens sängvärme och gå ut i kylan, skulle det fortfarande vara lördag då? 

Jag skulle inte tro det. 

Och jag tänker defenitivr inte ta reda på det. 

Åtminstone inte förrän den är dags för brunch.