Väntan och förväntan.

Väntan. Förväntan. Redskap för väntande. För mycket väntande. Väntande i förväg.

Orden går varma i huvudet och hon känner inte att hon riktigt vill acceptera dagen. Inte för att den är olik de vanliga vardagarna i hennes liv. Inte för att hon egentligen vantrivs med någonting hon åtar sig. Det är bara det att hon fortfarande väntar. Hela tiden. På något. Hur bra det än är, väntar hon fortfarande på något annat. Det som ska komma.
Vet egentligen inte vad.

Korta stunder där hon inte önskar sig någon annan stans. Det är lycka.

Lugnare lägesrapport från en golvad.

Lyssnar nu på lite mer lugnande musik som väcker minnen
från en sommar av festival och två namnar som gjorde dagarna strålande.
Mew.

Rimmar till och med på lättnad. pew liksom.

Lyckas av någon anledning alltid välja de mest konstiga platser att sitta och skriva på.
Bord och stolar är inte något för mig just nu.
Sitter på golvet nedanför fönstret med ryggen mot kökslådan och med datorn i knät.
Bara fötter vilar brevid en fläckig målarskjorta och blir musiken för svängig riskerar jag få penselvatten över hela golvet.

Gillar att vara exakt liksom.

Ett ton bittermandel. Som jag inte gillar.

Kommer hem och är blöt i håret. Regnar så det öser ner.
Känns bittert - som om jag ätit ett ton bittermandel - som jag inte ens gillar.
Usch. Håll om mig i regnet en stund och få mig att känna mig trygg.
Ska göra det själv, sätta en uppiggande låt i lurarna och traska över st.Eriksbron för att handla
frukt, grönt och rutat papper. Och mjölk. Måste kolla kylen.
Om det går en blöt brud och kramar sig själv. Då är det bara jag. Ingen fara.
Digga med istället.

Crazy,Stupid Love

Kan inte sova och tittar på filmen ”Crazy, Stupid Love” genom natten.
Nu kanske jag ändå inte kan sova, men jag har i alla fall haft det trevligare än att bara ligga sömnlös alla mörka timmar.
Kurar under alla filtar jag kunde komma åt nere i soffan i vardagsrummet  och önskar att även mitt slut skulle vara lite filmiskt.
Måste säga att den var klart sevärd och söt - låg till och med och skrattade för mig själv ibland.
Men sen också - kan inte rå för det. Barnvakten. Ärligt talat. Kunde de inte valt lite sundare ideal? Upprörd över att de gör mig upprörd.
Ska fokusera på kärleken istället.
Den galet, dumma kärleken de uppmanar till. Sådan är den.
Jag är nog mest dum och galen.
Och emellanåt en hopplös romantiker.

Godnatt-bok

Tänker lägga mig och läsa en bok.
En riktigt bra bok faktiskt.
Vet att den precis haft biopremiär och allt, men jag kan säga att den även är
varmt rekommenderad att även läsas.
Man följer två brittiska personer - en kvinna och en man - en dag varje år
från det att de tar studenten och framåt.
Mycket kan hända. Mycket händer. Mycket händer inte.

Jag vet bara att denna bok får mig att vilja agera nu. Inte en dag senare. Ett år senare.
Den uppmuntrar mitt vanliga hetsiga beteende.
Vet inte om det är bra eller dåligt - men det är sant.

Godnatt i bokvärlden.

Sländornas sentimentala svammel.

Vet nu såhär lite i efterhand att jag idag -att jag denna helg-
har både vunnit och förlorat.
Det gör man alltid men kanske just nu mer än någonsin.
Kanske kommer det tillbaka först när man låtit det gå.
Det är så det är med med dem man har allra närmast hjärtat.
Känner mig mycket mindre ensam när jag vet att jag har möjligheten att inte vara det.
Efter att vara behövd är jag aldrig utsatt.

Som sländan jag hittade på gatan idag.
Den som lever sådär kort.
Kanske gör jag det med. Vågar inte chansa.

Störtskön skönlitteratur och solsken.

Höstpromenad sedan igår i en Huskvarnapark.
Hoppas solen kan komma fram likadant idag.
Efter härlig nattsömn och söndagsfrukost med störtskön skönlitteratur
sitter jag och skriver.
Måste snart andas luft igen.

Tacksamhet över hjälpsamhet.

Pratat i över en timma med en kär Göteborgare.
Tid över telefon slutar märkas när man har vissa på tråden.
Men som hon sa, har vi lyckats ha något att säga varandra hela de 18 månader
vi levde tillsammans, då har man nog bara det.
Och då menar jag det som i "det" det:et. Vi har bara det där.

Allt medan jag höst-promenerade så fort huvudet klarade med på väg hem
från biltema. Ja, de råkar faktiskt ha bra akrylfärg - gick in med lite smygreklam märker jag.
Och har man väl börjat med den där gula nyansen... ja då är man fast.

Det blev en fin dag trots allt.
Mycket tack vare mina vänners överseende med nattens mindre lyckade slut.
Deras hjälpsamhet.
Min tacksamhet.
Så att ni är medvetna om det - jag är medveten om det. nu

Åker och köper färg istället.

Yrsel och oförmåga.
Att inte kunna berätta.
Inte nå jämvikt på känsla och förnuft. Inte se nyanser mellan allt och inget.
Kan vara bäst att bara glömma.
Lyckats få mig själv att göra detta rätt rejält denna gång.

Orden att förklara fenomenet brukar saknas.
Gör åter ett tappert försök.
Vet att det kommer snart att sluta hjälpa.

Åker och köper färg istället.

En förhållandevis fin dag.
En ganska mycket fin eftermiddag.

Hör hur vattnet börjar koka upp i vattenkokaren. Gör mig redo för att börja med slutet av
mitt arbete om medeltiden.
Måste ta mig i kragen nu. Ooops...har ingen krag-berikat plagg på mig idag...

Höstpromenad med min kära klasskompis Siri genom ett solbadande Stockholm.
D-vitamnin kick i högsta grad!
Visserligen hade promenaden andra baktankar än just promenaden själv...men vissa affärer vill ju inte stanna på samma ställe tillräckligt länge för oss att hänga med.

Efter att ha spanat på en misstänkt lönnmördare med rock, väska och hatt fick vi en plan.
Den hade inget med denne suspekte man att göra, men bådas våra hjärnor har en härlig förmåga att
hoppa mellan ämnena. Nåväl.
Vi vill båda åka tåg. Längre än SL-s pendeltåg tar oss.
Kanske har vi en plan.
Nästa höst kan Europa bli vårt. Det är vår dröm.

Nu - mot medeltiden och tillbaka. Teet har kokat klart.

Tidsoptimism, bra böcker och en förmåga.

Ligger på mage i sängen.
Skriver så att jag får träningsvärk i överarmarna
som håller mig uppe.
Svanken lätt trött efter denna ergonomiskt idiotiska arbetsställning
men vad gör man inte för mjukhet och värme en regnig oktoberkväll?

En dag som tagit musten ur mig.
Tar igen mig nu.
Hjärnan totalt kvaddad.
Tur då att en av mina skoluppgifter är att läsa en bok.
Visserligen på engelska, men vad spelar det för roll när handlingen är fängslande.
Blev inte ens stressad av att missa tåget i förmiddags, bara nöjd över
att få längre tid åt läsningen.

Den omtalade "One Day" är titeln och vad jag har förstått väntar
även en filmatisering inom en snar framtid.
Skrämmande nog kan jag se mig i den. Jobbigt.

Efter ett träningspass - när andningen lägger sig och kroppen går in i vila -
kommer jag ibland in i ett näst intill euforiskt tillstånd av insikt och känslosvall.
Allt känns så bra. Det hände igen idag.
En vetskap kom till mig. Ett sätt jag kan leva på för att få ut så mycket som möjligt.
Ibland bara vet man.
Det handlade om en förmåga och en möjlighet att använda den för mig själv.

Förklarar kärlek för mig själv. Kan behövas tredjeperson för att förstå.

Hon var alldeles för lätt att kasta omkull.
Sådär lite för skör. Sådär mycket för lättstött.
Naiv. Kanske rent utav dum.
Hon tyckte själv att hon var det. Dumt dum.
Irriterad över sin egen dröm om en människa som kände för henne
mer än hon någonsin skulle känna för sig själv.

Det skulle aldrig kunna gå. Livet fungerar inte så.
Visst kändes det som om delar av det kriteriet inte skulle vara
svåra att uppfylla.
Självförakt är allt för lätt. Att någon skulle tycka mer om henne än hon om sig-
inget omöjligt uppdrag.
Det är resten som är knepig. Hon vet att hon aldrig skulle vilja vara med
någon som satte henne högre än sig själv.
Skulle vara destruktivt. Ohållbart i längden. Omöjligt tillslut.
Hon skulle inte vilja.
Hon skulle ta det som kränkande och rent utav bli tvungen att idiotförklara personen.

En person med egna känsla.
Känslor även för sig själv. Som kunde vilja vara med henne.
Det ville hon.

Söndag.

Vaknade med en bra idé i huvudet.
Blev glad och besannade den genast.
Somnade med en inte lika briljant tanke.
Tur att det växlar. Det är vad det bra i det hela handlade om.
Att förmedla det.

En målning som behövde slut-struktur och en tanke att fästa till känslan.

Det är sol ute och mamma är kvar i Stockholm i ytterligare tre timmar.

Sitter i fönstret på en kaffekedjas höga stolar.
Skriver lite medan mamma ska komma tillbaka från toaletten.
I helgen är vi båda i Stockholm och ska fira det med att njuta av kulturlivet.
Teater idag. Bio imorgon. Och museum och dramaten och sushi och stad.
Fina sidan av saker. Sen att värktabletter är vad som håller min visdomstands
slagsmål från mig...Det är den sämre sidan.
Nu ska vi gå.
Vi är ju tillsammans.

Sjukligt vis.

Sjukligt vis.
Jo, man kunde ju alltid hoppas att intelligens faktiskt följde
med visdomstands-paketet, men icke då.
Jag känner mig snarare fördummad med feberfrossa och öronvärk.
Allt för en nedrans tands skull.
Kan inte tänkta. Inte fokusera.
Inte någonting.

Maratonkollar på Grey´s anatomy under täcket istället.
Dricker mitt nya chai-te.
Önskar att jag inte vore ensam just nu.

Gjort mig redo för sömn.

Var äntligen hemma. Fysiskt.
Psykiskt kom jag hem någon timme senare.
Olika känslor. Två skilda håll. Eller i alla fall olika synvinklar av ett och samma dilemma.
Mew är med mig.

Gamla tider. och nya.

Åter i fönstret. Tandtråden i högsta hugg.
Nu är jag redo att sova.

Åker snart. Ska rulla iväg med rullväskan till bussen.
Ta tåget. Åka till Stockholm.
Trött.
Vänder på dygnet och målar under nätterna.
Kan inte sova.
Fast det kan bero på att jag inte ens är hemma då.
Inspekterat Jönköpings uteliv en söndagsnatt : check, efter tjugo år.
Lyckat må jag säga.
Vad ska man ha Stockholm till?

Orka med att definiera sig själv. Kanske med Fridas färger.

Arbetar med ett ett skolarbete om Frida Kahlo och hoppas på att få till mig lite av den kraft jag
känner när jag ser på det hon gjort.
Det är inte det att hon levde ett lugnt liv. Där var mycket hemskheter.
Men det känns som att hon definierade sig bara av sig själv.
Det är riktig styrka.
Och där det där lät riktigt invecklat.


Jag vill också orka med det.


Hittade förövrigt en intressant anteckning från Frida Kahlos dagbok, där hon ska ha försökt förklara sina känslor för de olika färgerna.

Green - good warm light

Magenta - Aztec. Old TLAPALI blood of prickly pear, the brightest and oldest

Brown - color of mole, leaves becoming earth

Yellow - madness, sickness, fear. Part of the sun and of joy

Cobalt Blue - electricity and purity love

Black - nothing is black - really nothing

Leaf Green - leaves, sadness, science, the whole of Germany is this color

Greenish Yellow - more madness and mystery…all the ghosts wear clothes of this color, or at least their underclothes

Dark Green - color of bad advertisements and good business

Navy Blue - distance….also tenderness can also be this blue

Red - blood?....well, who knows!


Vet inte om jag håller med henne. Men det är intressant att veta.

Ännu en sak jag äntligen gjort.

Idag var dagen när jag slutligen var redo att sätta mig bakom ratten.
Efter en kvart av trots och tjurighet och ytterligare 15 minuter av övning var
gasade jag på ordentligt på parkeringen med mamma brevid.
Och skrattade nöjt.
Lite för nöjt.

Men det var kul.
Att jag kan.
Karin kan allt.