Där står de. Hon och Han.
Hennes sinnen är avslagna trots att intryckens intensitet bara ökar.
Detta möte är lika osannolikt, orealistiskt som hennes känslors lekar.

Luften är kall , liksom nyper i huden och gör hennes muskler stela.
Hon vet att det skulle göra ont att dra efter andan om hon inte vore i sitt tillstånd av abnormalitet. Avstängd, samtidigt så påslagen.

Lukterna slår emot henne.
Hans kropps varma doft som trots kylan får henne att rodna. Varmt.

Hon drar in den luft han nyss andats ut
genom en moln av immig dimma.

Färger, ljus och skiftningar är det enda blickfånget registrerar,
Inte utsikten där bortanför.
Ser bara vita
ser gröna, ser blåa och röda
Men honom,
Hans kontur är ourskiljbar.

Hon får inpulsen att smaka hans läppar, tror sig veta vad som väntar.
Kanske inte. Det som redan är känns skrämmande intensivt.

Handen i den varma vanten.
Foten kall i kängans svarta läder.
En omfamning lika intensiv som hennes känslor
för dem samman
Ömt som en försommarvind och lika väldoftande som hade det i deras trädgård odlats rosor.
Lika intensivt röda som hennes känslor
Blombladen mot fingertopparna lika lent smekande som hans närvaros intryck på henne.

Som silke mot huden.
Men.
Behåll vanten på. Där kan finnas taggar.





Bli kär, gott folk. Eller framkalla känslor på kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola