This time tomorrow, where will I be.

Ljudet av et flygplan som landar.
Och så ett till.
En plan som landar.

Känns som vore jag med i en Wes Anderson film.
Färgerna omkring mig är vackra och mönstren spännande.
Jag. Jag är där emellan och undrar vart i mönstret en dagen-efter-grå flicka kommer  höra in.
Solen skiner så lågt och intensivt som bara en oktobersol under eftermiddagen kan göra,
och den lämnar skarpa kontraster.
Det är vackert.

Nyss sprang jag hemifrån.
Tre brokiga väskor, till bredden fyllda av rökelse, kläder och akrylfärg.
Soundtrack av Roling Stones och Kinks.
Tåget skulle gå och jag var på fel plats.
Adrenalin som kickar in och med andan i halsen sitter jag snart i en taxi på väg mot centralen.

Jag var nära att kasta väskorna som var så tunga att jag faktiskt inte orkade lyfta kroppen till språng.
Kände friheten.
Önskade att de var sådana gamla, bruna resväskor jag kunde släppa en efter en.
Lämna  mitt gamla bagage.
Inuti gjorde jag nog faktiskt så.
Och sparade resten. Det som inte tynger.
Det som värmer och drar mig fram.


I rulltrappan ner mot spåren visste jag - det kommer att gå bra.
Börjde gråta.
Inte sådär mycket men lagom mycket för att känna sann eufori.
Som bränner. Och sticker men absolut inte klämmer.
Det är släppt.
Jag hade rätt.
Hade svårt med besluten och var verkligen ute i sista minuten.
Men det var som det skulle bli.

This time tomorrow, where will I be.
We.