Är så trött.
Så trött och ändå så ovillig till stillhet,
Vill sova utan att vila.
Vill slockna bort utan fördröjning.
Är så trött men vågar ändå inte släppa dagen riktigt än.
Vill inte låta timmarna passera in i det nya,
vill inte låta drömmarna bestämma färden.

Men så är du här.
Med andetag och värme. Med nattgnyn och förtröstan.
Då vill jag sova.
Mer än något vill jag sova.
Som en prinsessa på en kudde av dun och med täcke av äkta bolster vill jag snusa sött.
För då vet jag var jag har mitt hjärta.
I trygghet.
Ingen vill väll ha ett organ på nattligt strövtåg.

Strannar här.
Där du är.

Smaken av de bra orden.

Sida upp och sida ner med ord som inget av dem lyckas falla mig i smaken.
En hopplöshet sprider sig så sakteligen när jag känner att vissa saker inte kan lösas i stundens hetta.
Att vissa meningar faktiskt bara måste ligga och götta till sig.
Som en bra currysås.
Fan.
Att jag måste vara den som är den och är så god och lugnar ner mig.
Med ett brinnande hjärta känns organen som föråldrade kugghjul, dinglande från rostiga kedjor.
Rädd att de hinner falla från plats innan tiden är mogen för orden att läggas på borden.

Men jag hoppas och tror. Lösningen på infernot låter sig bara vänta.
Dumt sätt att skämta.
Trots allt.
Ibland önskar jag att man kunde få vara den mörka silhuetten på stenen där inget ont kan nå.
Bara om man försökte och ställde sig på tå. Tår som bara kärlekar kan ha.
För mig.
Där skulle jag kunna ge orden som bara kärlekar ska ha.
Från mig.
Som en picnic av alla välskapta, underbara ord som säger allt det jag vill säga.
Och du är hungrig, sådär hungrig som bara du ska vara, så att varenda bokstav faller på plats.

Det önskar jag. För oss.