Inte längre sista droppen.

Som ett bananskal. Tömt och glömt. Så känner jag mig just nu.

Inte som ett gammalt och skrynkligt men likväl lika tomt. 

Allt går i ett och jag hinner inte fylla på. 

Orken. 

Men den kommer.

Man kan se ljuset i tunneln, kan till och med ta på det. 

Ligger i sängen, för en gångs skull nyduschad och med möjlighet att ligga kvar och dra mig. 

Ledighet i helgen och en kärt besök. 

Lyssnar på ännu ett sommarprat och glädjs av den starka Emma Wiklunds historia.

Starkt.

Tillfällen som dessa är jag glad över att äntligen ha funnit nyckeln. 

Den som gör möjliggör för mig att kunna ge allt och sen dra mig tillbaka 

för att ladda upp. Inte längre tvingas alltid vara toppen till sista droppen.

Alla sparade droppar blir mitt hav. 

Däri ligger min frihet.

Och kärlek.