Jag säger var. Dåtid.
I huvudet.
Mina två sköna damer har lämnat storstaden för denna gång och tomheten i
lägenheten är slående.
Det är så det går när man bott hemma hos Mamma och Pappa för länge.
Man återfår sin släng av sällskapssjukan när närhet inte ständigt fås.
Och jag som började bli bra på det där. Att vara ensam.
Får samtala lite med mina pennor istället.
Kanske ta ett snack med min nya bok.
Alltmedan Fleetfoxes tjattrar i bakgrunden.
På så sätt är jag aldrig ensam.
Trots allt trivs jag förträffligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar