Kärleken präglar mina ord.

Att jag är som jag är, det har jag förstått.
Kanske låter det enkelt, rent av patetiskt, men det är inte alltid
självklar att man vet. Kanske jag fortfarande bara tror mig veta.
Nåväl. Jag lever för att känna kärleken.
Det är vad jag tror.
Kärlek i en syssla. I en förälder, en släkting eller vän.
En mer än vän vän.
Kärlek till musik, till färg - till vackert väder rent utav.
Jag ska aldrig låta den överge mig. Kärleken.
Det kan den inte.
Då skulle jag ha övergivit min kärlek till livet och det beslutet skulle ligga på mig.
Jag lever för att känna kärlek. Att ta emot och att ge bort. Odlar i gemenskap.

Sitter vid köksbordet igen.
Låter fingrarna sätta ord på det som gror inuti.
Var medveten om att alla mina ord har präglats av någon typ av kärlek.